tisdag 01 november 2011

Läget idag

Jo vars, läget är fortsatt bra, om inte ännu lite bättre idag. Nolte är minst sagt en fascinerande liten kille… Idag skulle gammelmatte åka hem, så hon stannade intill för att assistera vid lite kloklippning och sånt pyssel. Nolte var väldigt duktig och verkade allt lite trött och seg när vi grejade. ”Lilla gubben, du är allt lite spak.” sa gammelmatte medlidsamt. Men när vi väl var klara och satte Nolte tillbaka i buren så brast han omedelbart ut i tigg-tjutande! ”Jaså du, så medtagen var du, din skurk” sa gammelmatte lite avmätt men väldigt kärleksfullt. :P

Jag har också nyss pratat i telefon med Cecilia. Vi skulle ju ha hörts i fredags men hon ringde aldrig då, så jag planerade att höra av mig i morgon. Men hon ringde 18.30, långt efter att de stängt på Fågelkliniken, och berättade att hon fått besked från labbet först sent i fredags eftermiddag, och igår hade de ju stängt. I vilket fall så hade det inte gått att få fram något kaliumvärde, det fanns för lite blod. Och nytt blodprov tyckte ingen av oss var aktuellt. Så vi provar helt enkelt att höja dosen Fortekor till ca 0,6 mg per gång och ser vad det ger. Hon förslog också ett nytt ultraljud för att se hur hjärtat jobbar nu, så jag ska försöka boka det till i nästa vecka. Det var ju så enkelt gjort så det är ingen större påfrestning för Nolte känner jag.

Jag berättade också om episoden i söndags. Inte heller hon hade någon aning om vad det kan ha handlat om. Hon tyckte förloppet tydde på att det i alla fall inte hade något med medicinerna att göra, i och med att han ju blev bättre under natten efter att ha fått medicin på kvällen. Vi snackade också om smärtstillande utifall att Nolte skulle bli dålig och få ont, och Cecilia sa att den Metacam jag har hemma är fullt duglig. Skulle det krävas så sa hon också att hon så klart skriver ut mer, vilket känns tryggt.

Vad hon även sa var att Noltes lite halvdåliga aptit mycket väl kan ha att göra med hans lite förhöjda levervärden, så att jag gör helt rätt i att fortsätta stödmata honom. Det kan ju ta upp till en månad innan levern återhämtat sig när den blivit förfettad, men stödmatning ger honom bästa möjliga förutsättningar. Skönt att höra att man gör rätt! Så vi kör helt enkelt på som vi gjort, och tar en dag i taget. :)

måndag 31 oktober 2011

Helt otroligt

Helgen har varit allt annat än en dans på rosor. Under gårdagen blev Nolte ganska snabbt väldigt dålig. Han var jättetrött, sov mest hela tiden och ville inget äta. Det började någon gång mitt på dagen och blev värre under resten av dagen. Vi var faktiskt helt säkra på att han var på väg att lämna oss. Men samtidigt så verkade han ha det väldigt bra, han låg och sov så gott, dubbelvikt som han tycker allra bäst om, och verkade inte ha det minsta ont, ha svårt att andas eller vara obekväm på något sätt. Därför fanns det inte på kartan för oss att åka iväg någonstans. Vi såg till att han hade det varmt och gott och gav Critical Care och vatten med jämna mellanrum så att magen ändå skulle rulla på. Som tur var så är gammelmatte här, så vi tog hand om varandra. Jag kände mig lugn och faktiskt helt tillfreds med att Nolte skulle få sluta sitt liv såhär, hemma i lugn och ro, även om jag samtidigt grät floder över att behöva säga farväl. När vi la oss igår så var jag nästan övertygad om att han inte skulle klara natten.

Men Nolte är Nolte, och i morse när jag kom upp vid 7.30 och skulle mata honom så hade han dels flyttat sig från där han konsekvent legat under gårdagen, och dessutom stack han nyfiket upp sin lilla skära nos och undrade om det var något på g. När det väl skulle matas så var han ordentligt på hugget och uppenbart hungrig. Jag var helt mållös, jag var så säker på att det var slut. Jag gick sedan tillbaka och sov nån timme till och sen var det dags för medicin och frukost. Och tro på tusan att Nolte äter av sin frukost, både selleri och vitkål, och så lite hö ”for good measure”. Sedan dess har han ätit ännu mera hö, gått några turer i buren, ätit ordentligt med kligröt och en tomat. Först nu har han lagt sig för att vila efter att ha varit igång i flera timmar.

Jag vet inte vad man ska säga egentligen. Jag vill bara fråga Nolte: ”Hur har du egentligen tänkt dig det här, lilla gubben?” och jag är säker på att han om han kunde skulle svara: ”Vadå? Nu förstår jag inte vad du pratar om, lilla matte. Har du någon mat förresten?” Det är något med Nolte, han har något som får honom att bara ticka vidare, som om han tycker han har saker kvar att göra här. Eller som mamma sa: ”Det kan vara så att han helt enkelt är för jäkla nyfiken för att gå hädan.” På skoj såklart, men jag kan inte annat än få en bild av Nolte seglandes mot det välkomnande ljuset i tunneln, och så plötsligt får han syn på något spännande, och så bara måste han kolla vad det är för något och måste gå tillbaka.

Jag funderar också mycket på hur det är bäst att agera för Noltes del, för jag känner ändå på mig att vi inte har så himla mycket tid kvar. Både jag och mamma är väldigt präglade av att ha arbetat en hel del med gamla människor i livets slutskede, mamma allra mest som ofta ägnar sig åt palliativ vård då hon är sjuksköterska i hemsjukvården. Vi är båda helt eniga om att det kan betyda så oerhört mycket att få avsluta sitt liv i hemmet, i lugn, ro och trygghet, tillsammans med de närmaste. Vi satt båda, tillsammans med resten av familjen, på min farfars sängkant för 4 år sedan när han i sin egen säng tog sina sista andetag. Då var det lungcancer och gick väldigt fort på slutet, men han visste att han inte ville åka någonstans. Och det var så fint och så rätt.

För Noltes del tänker jag att så länge han inte har ont och lider så vill jag inte åka någonstans. Jag har sett Nolte ha ont, rejält ont, och är helt säker på att så inte var fallet igår. Han var varken uppburrad eller hopkurad, han var  lös, avslappnad och så trött så trött. Och händer det igen så tror jag inte att jag kommer åka iväg då heller. Förutsatt att han verkar så lugn och bekväm som han var igår. Att stressa iväg och tänka att jag ska rädda hans liv i ett sånt läge tror jag inte på. Jag vet hur läget är, och Nolte är över 6 år gammal. All tid vi får tillsammans är en bonus, men går det inte längre så har han levt ett fullångt och faktiskt riktigt fint liv som gris. Och jag är väldigt mån om att det ska få sluta på ett fint sätt. Jag är också väldigt präglad av hur det blev med Wally. Där hade jag inget val, han led så fruktansvärt. Men att få sluta sitt liv i stress och hets på ett stort djursjukhus som liten gris, det var inte optimalt.

Om det nu ska åkas iväg så måste det bli till Cecilia. Som sagt, stora djursjukhus med folk som inte an marsvin är inte värdigt. Just idag har Cecilia stängt, och det hade inte varit aktuellt att åka nu ändå eftersom han är så gott som återställd. Men jag ska ändå ringa och prata med dem på Fågelkliniken i morgon och förklara läget och fråga lite saker. Men åka in tror jag inte det blir, om inget drastiskt händer. Nolte mår så bra han kan nu, och jag ser inte att det egentligen finns något som behöver eller kan göras. Inget som är värt att utsätta honom för en massa stress och obehag. Nu tar vi en dag i taget och försöker ha det så bra som möjligt under tiden. :)

torsdag 27 oktober 2011

Hurra!

Igår ringde Cecilia med besked om blodprovet. Först ”hurra!” för att det gick att analysera den här gången och sen ”hurra!” för att Noltes njurar verkar fungera precis som de ska! Äntligen kan jag faktiskt friskförklara en liten del i denna lilla kroppen! Jag kan stolt säga: ”Jo, han har dåligt hjärta, haft problem med luftvägsinfektion, urinvägarna, skadat ögonen och har fatty eyes, dåliga framtänder, sneda klor, är lite impacted där bak, har en fettklump på halsen… Men hans njurar, de fungerar minsann som de ska!” :D

Vad man mer kunde se av provet var att hans levervärden var höga, men det trodde Cecilia hade att göra med att hans lever blivit förfettad nu när han till och från ätit för dåligt. Äter han bara som han ska så kan det gå tillbaka på någon månad. Han hade också lite höga värden av vita blodkroppar, men det kan bli så emellanåt, sa hon. Även lite högt värde av röda blodkroppar vilket tyder på att han var lite uttorkad i måndags när vi skulle ta provet. Tyvärr så hade hon ännu inte fått besked om halter av natrium och kalium vilket vi måste ha innan vi vågar höja dosen av Fortekor. Men hon skulle höra av sig med de resultaten i morgon, eftersom de har stängt idag på Fågelkliniken.

I vilket fall så känns detta mycket skönt. Nolte har också varit riktigt pigg sen i måndags och ätit som en häst, av allt han får! När jag vägde honom igår hade han hämtat igen över 50 g från måndagens bottennotering på 908 g på Fågelkliniken. Jag var överraskad att han hade tappat så mycket under helgen, men jag tror det delvis var att han var lite uttorkad också. Nu har han liksom fyllt ut sig igen, och han ökar för var dag. Jag ger honom Critical Care med den nya fina matsprutan två gånger om dagen och han sörplar lätt i sig 20 ml per gång (och hade nog gärna velat ha ännu mer!). Och trots detta skriker han efter mat flera gånger om dagen! Lilla knas-grisen, men han är definitivt på rätt väg igen. Och som min bror sa när han kom och hälsade på igår: ”Nolte han bara liksom fortsätter!” Och det är väl precis så det är. :D

måndag 24 oktober 2011

George och blodprov

Det känns som jag gör den här typen av inlägg var och varannan vecka nu. Det är verkligen inget bra år för härliga grisar som man lärt känna bloggvägen. Nu är det Lisas fina George som lämnat oss efter att ha varit krasslig ett tag. George hade turen att ha en matte som älskade honom innerligt och gjorde allt man kan tänka sig, men ibland räcker inte ens det och då måste man fatta det svåraste av beslut. Nu får George vara med sin gamla kompis Fred där borta där allt är bra igen och gräset alltid grönt. Vi skickar alla våra varmaste tankar till matte, Lillis och alla andra som blivit kvar.

Vila i frid, fina George.

————————————————————————————————————

Idag var vi också på Fågelkliniken igen, och idag lyckades de troligtvis få ett tillräckligt bra blodprov. Förhoppningsvis får vi resultat i morgon. Nolte var som vanligt inte lycklig över den ”misshandel” som de ägnar sig åt på det stället, som att lyssna på hjärta och stryka på Xylocain-salva på benen där de skulle ta blod. Själva stickandet, visst, men det andra… Som vi konstaterat så många gånger förr, Nolte lider inte i tysthet.

När vi väl var på plats passade jag på att köpa lite extra Critical Care, och fick då med mig kanonbra sprutor på 10 och 20 ml, vilket jag inte lyckats få tag i tidigare. De skickade också med små plastslangar, eller vad man ska säga, som man kan trä på längst ut för att kunna komma längre in i munnen. Nolte har trots att han varit piggare tappat en del i vikt, så jag kör med lite extra stödmatning ett par gånger per dag här nu. Första testet med nya utrustningen blev succé! Nolte sörplade med stor entusiasm i sig närmare 25 ml Critical Care-soppa! Och då har han redan ätit en hel del på egen hand idag, en jäkla fart har det varit på honom! :D

torsdag 20 oktober 2011

Att göra en Nolte

Nolte gör på nytt en ”Nolte”, genom att än en gång komma igen, hänga i och ge liemannen fingret. Nolte är inte klar. ”Det finns ju MASSOR med gräs och kligröt kvar som behöver ätas, och aldrig att jag kan lita på att Björne klarar den uppgiften! Visst, det blir kul att träffa Wally och alla, men de kan allt vänta ett tag till!” säger han.

Läget är fortfarande stabilt och bra här, och Nolte fortsätter vara sitt livsglada gamla jag. Han äter det mesta jag stoppar åt honom och drar sig inte för att skrika efter mer när han tycker det var för länge sen sist. Båda killarna, en främst Björne, stämmer upp i högljudd sång så fort jag kommer innanför dörren efter att ha varit ute. Ofta betyder just detta gräs, så de har ju en god anledning. Även om vädret blivit påtagligt kallare så finns fortfarande massor av fint gräs att hitta.

Nolte har tappat en del i vikt. 958 visade vågen igår, vilket han inte vägt sen han var krasslig för ett år sedan. Jag tycker dock inte det är så konstigt att han tappat. Med kligröt och gräs har vi för ambition att ta oss uppåt igen! En annan sak jag märkt är att han varit ganska öm om rumpan  när jag ska lyfta honom. Jag tror det delvis har att göra med att huden blir lite torrare när han får vätskedrivande och att det blir att han blir sittande i kiss mer än annars. Jag försöker byta sängar och sovsäckar så ofta jag kan, men det räcker inte riktigt. Så idag inhandlade jag mirakelkrämen nr 1 som jag har erfarenhet av från mitt arbete i äldreomsorgen: Inotyol. Det brukar i regel räcka med en smörjning för en klar förbättring av irriterad hud!

Jag blev i tisdags också uppringd av Cecilia. Tyvärr så hade blodprovet inte gått att analysera, av nån anledning, hon var lite osäker. I vilket fall så bestämde vi att det ska tas ett nytt, men att det gott kunde vänta till nästa vecka i och med att Nolte är så pigg. Så måndag blir det nu. Jag berättade också om den dubbla medicindosen i lördags, och hon trodde det kunde handla om att det liksom blev en kick som fick ne blodtrycket lite ytterligare. Även att jag ger full dos vätskedrivande igen hjälper troligtvis.

Hon är ju otrolig också Cecilia, hon berättade att hon mailat med kollegor i USA för att höra sig för om doserna på Noltes mediciner. Det är att verkligen vara mån om att göra ett bra arbete! Och dedikation! Hon vill verkligen att det ska bli bra för Nolte, vilket känns enormt betryggande! I vilket fall, de hade tyckt doserna såg bra åt som de är, möjligtvis lite lågt på det vätskedrivande. Så jag tänker att det är något vi kanske får titta på. Men känns också lite lurigt eftersom Nolte verkligen inte vill dricka, vare sig ur flaska eller skål. Men när jag erbjuder honom i spruta blir han helt tokig och bara sörplar i sig. Så jag vet inte, vi får snacka om det på måndag. Annars sa vi att jag kör på med de gamla doserna, eftersom det ju uppenbarligen nu funkar ganska bra.

Tack och lov så är en hårt sliten matte nu ”ledig” i morgon, så nu ska det vilas! Hurra för tidig och välbehövlig helg! :D

tisdag 18 oktober 2011

Jag vågar knappt tro det!

Det är helt otroligt; under söndagen och framför allt gårdagen har Nolte piggat på sig något enormt. Jag vet inte vad som hänt, om det har med min ökade dos i lördags att göra, eller om det är för att jag ökat det vätskedrivande till originaldosen, eller vad. Nolte är i alla fall nästan som vanligt igen! Jag vågar knappt skriva det… *peppar, peppar!* Han äter närapå allt jag ger honom och är allmänt mer igång. Fortfarande lite kall om öron och så, så en ökning av medicindosen kan nog vara värd att prova ändå. Jag har ännu inte fått höra något om blodprovet, förhoppningsvis hör de av sig under dagen idag.

Vi måste säga tack också till er som tänkt på oss och hållit tummarna för Nolte! Det har uppenbarligen hjälpt! ;)

söndag 16 oktober 2011

Intressant upptäckt!

Igår under dagen var det verkligen si och så med Nolte. Han var trött och väldigt kall om sina öron. Jag tog upp honom i famnen för att hjälpa honom få upp värmen och det tog vad som kändes som evigheter. Jag blev lite smått förtvivlad och kände att detta håller inta, jag måste göra något. Så jag bestämde mig för att prova att ge honom en extra dos av Fortekor. Just nu får han ca 0,3 mg två gånger per dag, vilket är lågt, jag har sett grisar som får upp till 1 mg två gånger per dag. Jag gav honom en extra 0,3:a helt enkelt, ca 2 timmar efter sin vanliga dos. Och jösses vilken skillnad! Jag kunde knappt ens tro det, men det var som om han fått uppåttjack! Plötsligt mumsades det paprika och hö som det inte gjorts på närmare en vecka, och lufsades både hit och dit omkring i buren.

Detta känns väldigt positivt, och tyder förhoppningsvis i alla fall på att det inte finns några problem med njurarna. För som jag fattat så är det denna medicinen som är lurig om njurarna inte funkar som de ska. Och om jag förstod Cecilia rätt så skulle han ju i så fall bli sämre av en högre dos. En annan sak som jag tycker talar emot njurarna är ju att Nolte aldrig vart speciellt törstig, eller alls egentligen, och så inte heller nu. Vilket jag förstått kan vara ett vanligt symtom. Jag misstänker att den dos han får nu av Fortekor är så låg så att den liksom inte riktigt når över tröskeln för vad som har verkan. Det ska bli spännande att se vilka besked vi nu får från blodprovet, om vi får några, men plötsligt känns allt lite mer positivt!

fredag 14 oktober 2011

Ja, ni…

Först och främst skickar vi en tanke till Petra och sorkarna, marsvinsvärldens egen lilla prinsessa Mette-Marit har nämligen lämnat jordelivet. En egensinnig och bestämd dam utan motstycke. Ännu en liten gris som lämnar ett så stort hål, som det alltid tycks vara. Och som det varit alldeles för mycket senaste tiden. Vi skickar varma tankar till matte, Bosse och tjejerna som blivit kvar.

Vila i frid, fina Mette-Marit.

——————————————————————————————————————

Jag önskar vi hade positivare saker att berätta här, men egentligen kan jag säga varken bu eller bä. Det går liksom inte åt något håll egentligen. Idag fick vi hastigt och lustigt åka till Fågelkliniken, Cecilia hade kommit på att vi nog behöver ta ett blodprov på Nolte för att se så hans njurar inte fungerar för dåligt, med tanke på de urinvägsproblem han haft. Eftersom vi diskuterat att höja dosen på hans hjärtmediciner så måste vi se så att vi inte gör saker värre, vilket de kan bli av de mediciner han äter, om han nu skulle ha problem med njurarna.

Under hela förmiddagen var Nolte ganska seg och jag tänkte att han var lite risig. Men när vi kom till Hjärup så var det andra bullar, Nolte var riktigt pigg. Fin färg på öronen och skulle kolla runt och undersöka överallt. Åt en hel del hö gjorde han också. Och avr det något han var så var det pigg nog att göra ett blodprov näst intill omöjligt. De frågade om jag ville hålla honom medan de tog, men jag sa nej, det hade jag aldrig pallat. Och medan jag satt och väntade hörde jag Nolte fullkomligt vråla, trots att det fanns två stängda dörrar mellan oss. Och knappt något blod fick de heller, eftersom Nolte vägrade vara still. Jag är inte det minsta förvånad. De fick sticka honom i alla fyra benen och lite till, och det är inte ens säkert att de fick tillräckligt för en analys. Men det visar sig, resultat lär komma måndag eller tisdag.

Så ja, det är där vi står nu. Nolte äter en del, men inte alls tillräckligt. Han vill ha vissa saker, men inte alls andra. Jag ger honom Critical Care några gånger per dag. Han är också ganska trött och sover en hel del. Men han blir ändå entusiastisk när något händer eller när mat kommer, så det är liksom inte helt kört. Jag tycker det går lite upp och ner under dagarna, jag undrar om det har att göra med när på dagen han får medicinerna. Jag pratade med Cecilia om det, hon menade att det inte var helt omöjligt. Det i så fall är ju en hint om att det kanske kan komma att hjälpa att höja doserna lite.

Själv är jag nu så trött så jag nog tuppar av snart. Jag har inte sovit något vidare senaste veckan, och jag går upp tidigare än jag behöver för att ge medicin. Sen ska ju skola och annat i övriga livet skötas, tyvärr. Det är fascinerande hur man när det krisar tycks ha nån konstig energireserv att ta till, så man kan fungera helt ok utan speciellt mycket varken mat eller sömn. Det är väl tur att det är så egentligen. Men nu är det helg i alla fall, nu ska det vilas.

onsdag 12 oktober 2011

Uppdatering igen

Jag är så trött så jag kan svimma, så jag orkar egentligen inte skriva så mycket. Men vi är välbehållna efter besöket på Fågelkliniken. Inga direkt åtgärder behövdes; Nolte verkade i alla fall inte uttorkad nu och Cecilia tyckte magen kändes mjuk och fin och lungorna lät ganska bra. Vi ska återuppta det vätskedrivande i lite lägre dos och ändra Fortekor till två gånger per dag istället för en. Jag fick också medicin som ska hjälpa magmotoriken och mot gas och så, om det behövs. Men faktum var att när de tog iväg Nolte för att mäta hans blodtryck (ja, jag vet, otroligt att det går!) så hann han med att bajsa ut ett helt berg under tiden. Så magen verkar allt vara igång och fungerande. Idag tycker jag också att han ätit lite mer själv, så vi hoppas att det nu faktiskt kan vänta.

tisdag 11 oktober 2011

Uppdatering

Läget har egentligen inte förändrats så mycket sedan jag skrev sist. Noltes pluttar är fortfarande mindre och hårdare än vad jag tycker de borde vara och hans aptit är inte alls som den brukar. Men samtidigt är han ändå vid ganska gott mod, och nu på kvällen tycker jag mig ändå kunna se att det är lite uppåt. De har varit ute i badrummet och kutat i närmare 3 timmar här ikväll, och Nolte var ganska aktiv, lufsade omkring och pratade entusiastiskt. När han inte gjorde det så satt han i reseburen och tuggade hö. Han bajsade också en hel del under tiden, och när jag lyfter honom är det nästan alltid pluttar på g. OCH! Nu när de kom in så åt han faktiskt lite av kvällsmaten, lite paprika, vilket han inte gjort de senaste 2 dagarna.

Idag har Nolte fått Critical Care ungefär varannan timme och några ml vatten i princip varje timme. Jag kom också på den briljanta idén att pressa paprika i en vitlökspress, och på så vis få ur saft som jag kunde ge honom, för att han säkert skulle få C-vitamin. Jag litar inte riktigt på den C-vitamin som ska finnas i Critical Care:en, eftersom det ju bryts ner så himla snabbt. Han har också fått FiberPlex tr gånger under dagen och en dos paraffinolja.

Jag hörde också av mig till Fågelkliniken och fick en tid i morgon eftermiddag. Sköterskan jag pratade med trodde att min teori om uttorkning var trolig, och att han kanske behöver en vätskeinjektion. Och att vi kanske får justera dosen på hans vätskedrivande. Nu har han ju inte fått den sen i söndags, men han lär ju behöva den igen så småningom. När jag frågade vad jag kunde göra för Nolte till i morgon så sa hon att jag redan gjorde rätt, med Critical Care och vätska.

Pust, det är verkligen ingen dans på rosor detta med sjuka grisar! Det blir lite si och så med både mat och sömn för en orolig matte. Men jag känner mig ändå hoppfull här, och tror nog att vi ska kunna lösa det hela. Både Nolte och jag har gott om kämparanda kvar! :)