måndag 12 december 2011

Björne 2 år!

Käraste någon, lilla Björne-skrutten har blivit stor! Grattis på 2-årsdagen, sötaste lilla bullen min! :D

Kalas och tillhörande bilder utlovas! :)

fredag 09 december 2011

Smått och gott

Jösses, som dagarna rullar på här nu. Kan någon begripa att det snart är jul?!

Här i stugan händer det lite dittan och dattan. Killarna mår mycket fint. Nu när de flyttat in i vanliga buren blir det utetid i badrummet varje dag, vilket de båda uppskattar. Lille Platon har inga bekymmer med att ”pluppa” runt och upptäcka, för tillfället är det egentligen bara mig han har problem med. :P Men det blir bättre! Nu känner han inte att han tvunget måste fly hals över huvud bara för att jag går in i köket, utan han kan sitta kvar och tugga, även om man ser att han är på alerten.

Jag har vägt killarna också! Till min stora glädje har Platon ökat ett helt hekto på tiden han varit här hos mig! 1004 g väger han nu. När han kom vägde han ju runt 900 g, och för ett par veckor sedan var det 960 g, så han går stadigt uppåt. Björne, ähum, tycker tydligen att han behöver öka lite också, han ligger nu på maffiga 1234 g och känns mer som en vattenbalong än någonsin. :P

Sen tog jag också steget igår att försäkra lille Platon i Sveland. Jag vet inte varför jag fick tummen ur just igår. Kan ha att göra med att jag fick brev från Agria gällande det sista kvittot jag skickade in för Nolte, och att de således avslutat den försäkringen. Mitt mål är att ta Platon, kanske Björne också, till Cecilia på en allmän hälsoundersökning efter jul. Jag känner att Platon behöver bli lite tryggare med mig innan jag vågar utsätta honom för det, men vill samtidigt gärna kolla tex. kindtänderna och annat viktigt. Han verkar ju helt ok, men det skadar aldrig att dubbelkolla.

Jag skrev aldrig om det, men jag var för ett par veckor sedan iväg och hämtade Noltes aska på Fågelkliniken. Då virvlade en massa känslor och tankar fram som jag i allt som hände med Platon och annat lyckats tränga undan. Nu har det lagt sig igen, då det hänt en massa andra saker, roliga saker ska påpekas, spex och annat, men jag kan tro att det kommer bubbla upp till ytan igen. Om inte annat när jag åker hem vid jul. Jag kommer också på mig själv med att sakna Nolte rejält. Bara hur han alltid lät när man skulle klappa honom, vilket varken Björne eller Platon gör. Jag saknar hans lilla tryne och hans sneda framtänder, hur han mer än gärna sprang från badrummet till köket när det var kvällsmat… Men det är ok, man får lov att sakna och minnas, glädjas åt allt fint och sörja allt elände.

måndag 05 december 2011

Pust!

Ojoj, vilken vecka jag haft! Jag har nämligen varit med i ett studentspex, och vi har haft totalt fullt upp med föreställningar sedan i onsdags. Därav den totala inläggstorkan häromkring. Fast egentligen så har det inte hänt så mycket, det rullar på. Killarna fick flytta ihop i den vanliga buren i fredags, och hittills har det gått fint. Det kurras lite ibland, men det är väl helt enkelt något man får räkna med när man har med herrar att göra. :)

Jag är idag otroligt trött, det var stort partaj efter vår sista föreställning igår, så därför orkar jag tyvärr inte skriva mer idag. Men jag planerar att återkomma inom kort! :)

söndag 27 november 2011

Än en gång…

Återigen blir jag tvungen att göra ett sånt här inlägg. Det har blivit alldeles för många i år. Igår var det Kringelkrokens fina lilla Kajsas tur att förenas med alla våra andra stjärnor där borta där gräset alltid är grönt. Kajsa var en riktig kämpe och höll livsgnistan uppe trots diverse hälsobekymmer. Hon var så älskad man kan bli och fick allt man kan önska sig som gris. Men återigen blir vi påminda att hur vi än kämpar så kan våra små älsklingar inte leva för evigt. Våra tankar går till matte med familj och de grisar som blivit kvar.

Vila i frid, finaste Kajsa.

Hälsa Nolte och alla de andra.

lördag 19 november 2011

Sötkillar!

Det börjar mer och mer klarna att relationen mellan Björne och lille Platon faktiskt kan klassas som en succé. De är helt vansinnigt söta ihop och tycks verkligen gilla varandra. Nu senaste veckan har jag sett två supersöta händelser mellan dem. Första händelsen var när jag plockat lite gräs åt dem och Platon inte lyckades hitta det utan pep lite ynkligt och uppjagat. Då slutade Björne, som såklart direkt hittat gräset, äta, skuttade med blixtens hastighet till PLatons sida, och sen liksom puttade och vallade honom till gräset. När Platon väl börjat äta, ja då kunde Björne sätta sig och äta igen. SÅ SÖTT!

Efter att ha diskuterat detta med de fantastiska medlemmarna i Eragons Facebook-grupp så har jag förstått att sånt här beteende är långt ifrån självklart mellan grisar, framför allt hanar, och att det är ett tecken på ömhet och omtanke på gris-vis. Jag var fortfarande lite i extas över detta när jag igår fick se något nästan ännu sötare. Platon och Björne satt tillsammans under kartongtaket jag gjort åt dem och lille Platon satt faktiskt och tvättade Björne på huvudet! Först tänkte jag det var det klassiska ”dra i örat för att vara lite busigt störig”-beteendet, som jag tex. såg Nolte göra mot Wally. Men nej, Platon satt verkligen och slickade Björne i pälsen mellan öronen och fram mellan ögonen. Och Björne, han bara flöt ut framför Platon och man såg hur han verkligen njöt. Hur söta får man vara??? :D

Jag hade fått intrycket att hanar väldigt sällan var såhär tillgivna mot varandra. Ömsesidig respekt och kamratlig samvaro, lite bus och upptäckarskoj ihop, absolut, men inte den här typen av ren ömhet. Jag är bara så himla överlycklig! Jag ser helt nya och underbara sidor hos Björne nu också, som jag inte tidigare insett funnits där på det sättet. Vad jag inser är att han ju alltid ville vara väldigt nära Nolte, men att Nolte inte riktigt var sugen på det, det var ju inte så han var van att ha det. Så nu får Björne äntligen vara så nära han vill och verkligen höra ihop.

Det märks att killarna mår väldigt bra nu. De ser så förnöjsamma ut mest hela tiden, och jag ser dem ofta knata omkring ihop och ”pluppa” hemtrevligt till varandra. Det blir också en hel del skuttande och popcorn-ande när de har sina piggare stunder. Jag kommer på mig själv med att vilja vara hemma mest hela tiden och bara titta på dem. Vad vi dock måste jobba på nu är min och lille Platon-pluttens relation. Han är ännu inte helt van vid mig, vilket man såklart inte kan räkna med, och han är hopplöst svår att lyfta. Jag märker nu vilken skillnad det är på släthåriga och strävhåriga grisar, han är ju hal som en ål! Och han gör också vad han kan för att orma sig ur mitt grepp. Så sedan i förrgår försöker jag lyftträna honom lite varje dag. Han verkar inte skräckslagen när han väl kommer upp i knät, det är vägen dit som är besvärlig.

Jag lyckades också igår äntligen få en vikt på lill-killen! Och faktiskt så landade han på 902 gram, vilket är mer än vad jag räknat med. Men det känns bra, för det är ju inte extremt lite. Men vi ska se om han inte kan lägga på sig lite. Jag vet ju av bitter erfarenhet hur bra det kan vara att ha lite extra och ta av om de skulle bli sjuka. När det väl krisar så är det ju inte otroligt att de tappar flera hekto på bara ett par veckor. Urk… Jag vägde Björne också, och allt springande senaste veckan har gett utdelning, han var nere på 1164 gram nu. Vilket känns bättre. Jag vill ju att han ska kunna springa runt och ha roligt nu när han äntligen har en pigg kompis, och inte vara hindrad av överflödiga gram. Dessutom fick han ju första dagarna lite ont i en tass, vilket jag är säker på har att göra med att han var lite för tung och sprang för mycket. Men nu är det bra igen och han kan kuta omkring bäst han vill. :)

Här kommer också lite bilder jag lyckats knäppa. Så nu kan ni alla få se hur mitt kök ser ut i dessa dagar. :P Well, är man en hängiven marsvinsmatte så är man väl. Sen om man får någon mat lagad är en högst sekundär fråga! Det ska tilläggas att det var näst intill omöjligt att få en skarp bild på Platon, han ville liksom aldrig sitta still.

onsdag 16 november 2011

Efter regn kommer solsken och en liten P

Jag känner att det nu är dags att jag officiellt presenterar vårt senaste tillskott här hemma! Fram till idag var det högst osäkert vad vi skulle kalla vår nya lilla vän. Han hette från början Erik, men eftersom jag har en kusin med samma namn så kände jag att det namnet redan var så starkt associerat med honom. Så efter mycket om och men så landade valet på Platon! Möjliga varianter på detta är Platon-Plutten, Platon Lillplutt och Lilla P (eftersom Björne även kallas Lilla B).

Denna lilla kille är runt 2 år och kommer från en familj här i stan som inte kunde ha honom kvar längre och därför annonserade på Blocket. Han har haft en kompis, men eftersom han blev illa åtgången av denna fick de bo separerade, och kompisen var redan bortskänkt till ett nytt hem. Redan från första anblick så kände mitt hjärta för denna lilla kille.

I söndags hämtade jag honom och efter bad och noggrann möblering i köket med helt doft-neutraliserade filtar, hus, kartonger osv. fick killarna träffas. Det blev ett väldigt tjattrande och pratande från första stund och Björne blev som besatt. Så mer eller mindre konstant under de första 12 timmarna var han på och skulle rida och kurra för allt vad tygen höll. Som tur var så visade sig lille Platon-plutten (han är verkligen liten jämfört med Björne, så ”plutten” är väldigt adekvat) vara totalt ointresserad av att utmana Björne om positionen som kung, och när Björne väl kunde fatta det så kunde han lugna sig avsevärt. Denna lilla kille är totalt undergiven och gör inga som helst antydningar att vilja ha ledarrollen. Så det enda jag sett är klassiskt dominansbeteende från Björnes håll, men inga antydningar till aggressivitet från någon av dem.

Men bara för att han är undergiven så är han verkligen inte kuvad eller mesig. Nej, redan från första stund gav han sig gärna ut för att undersöka i köket. Han söker också gärna upp Björne, och vice versa, så jag tror faktiskt de fattat tycke för varandra. De ligger nu ofta och sover bredvid varandra under samma tak, hur avslappnat som helst!

Nu under första tiden låter jag dem ha hela köket att röra sig i. Jag har en burbotten stående med spån som de kan gå i och ur som de vill, och sen fleece på resten av golvet, och så massa gömställen förstås. Och so far so good, jag är MYCKET hoppfull! Och redan totalförälskad i den lilla skrutten! Han kanske inte är den fagraste grisen i världen, men han är ändå så bedårande och hans personlighet kan man bara älska! :D

Lille Platon är dock fortfarande rädd för mig, vilket inte är så konstigt. Så jag ger mig inte på honom ännu, just nu är vi på nivån att han ska våga nosa på mina fingrar, inte bli rädd så fort jag kommer in i köket och våga ta godsaker ur min hand. Än så länge går det framåt, man märker tydligt att han påverkas av Björne också som ju gärna kommer fram och tigger när jag är i närheten. Jag ska se om jag kan plocka upp honom här någon dag snart. Jag vill så gärna väga honom. Jag tror han kan tänkas väga runt 7-800 gram, inte mer. Han är liten och långt ifrån tjock, men inte mager. Fast jag tycker allt han kan lägga på sig lite, lite extra hull kan visa sig värdefullt, så de får ganska mycket godsaker. Och han äter mer och mer för var dag, av det mesta jag erbjuder (i begränsad mängd såklart, för att vara snälla mot lilla magen) så det ska vi nog klara av. :)

Fler och bättre bilder kommer så snart Platon-plutten kan tänka sig att hålla sig ute i ljuset när jag vill fota!

lördag 12 november 2011

En helt Nolte-liv

Jag sitter här och känner att jag vill sammanfatta Noltes liv lite grann. Och vilket sätt är bättre att göra detta i än med bilder? Så här kommer min älskade Noltes (aka. Noltis, Knoltis, Knoltning, Överste-trynet, Udda strumpan, Pluppen, Skrutten, för att nämna ett fåtal av hans smeknamn) liv i bilder:

Här är Nolte ca 6 veckor gammal, precis innan han kom till mig. Största bebisen uppfödaren någonsin fått och redan då på tok för nyfiken för sitt eget bästa!

Liten Nolte som bott hos mig i en månad. Här var vi på besök hos föräldrarna för första gången. Hans öga har blivit lite redigerat också, annars var det väldigt rött.

Detta är från samma tillfälle, redan ute på äventyr bland träskorna, långt borta från tryggheten i buren! Strunt samma om Wally ville hänga på, Nolte gick själv om det krävdes!

Men inte ens Wally var helt immun mot upptäckarglädjens lockelse, så även han fick lov att ge sig ut på äventyr! Lilla vita råttan Nolte är naturligtvis inte sen att hänga på.

Wally och Nolte på äventyr i min lägenhet i Skövde, i maj 2006. Här var Nolte alltså 9 månader gammal, och betydligt större! Han hade också nyligen genomlidit sin första urinvägsinfektion (japp, det började redan då), men faktiskt sin sista på åtminstone 3 år framåt.

Det är dåligt med bilder från 2007 0ch 2008, men här är när vi nyss flyttat ner till Lund och håller på och tramsar lite med kameran. Nolte tyckte det va måttligt roligt… Men notera en sån stor och pampig kille han är! Här vägde han nog uppåt 1200 g.

Här är vi på Öland i juni 2009. Grönbete i goda vänners sällskap är ungefär så bra det blir när man är en liten (eller här faktiskt ganska stor) gris!

Här är ganska kort efter att Wally gick bort och Nolte var själv. Nu i efterhand kan jag tydligt se att han aldrig blev densamma efter det. Han blev klart gladare när Björne kom, men han blev aldrig riktigt samma jättepigga och spralliga Nolte. Det är rätt fantastiskt ändå vilka band som kan formas mellan hanar, och Wally och Nolte var ett lysande exempel har jag insett.

Här är Nolte i februari 2010, när Björne varit på plats i en månad. Detta är en klassisk Nolte-bild och ”trynet i fönstret” var sedan länge ett vedertaget uttryck.

En pampig Nolte som äter hö, från samma tillfälle.

Och här är en stor Nolte och en liten Björne, från samma tillfälle, som broderligt äter kvällsmat tillsammans.

Nolte i ett nötskal, från mars 2010.

Första grönbetet för året, april 2010.

Detta tror jag är dagen efter hans urinstensoperation, 30:e september 2010. Här har han smalnat av betydligt efter att ha haft mycket ont under en längre tid. Efter detta finns det tyvärr dåligt med bilder eftersom jag lyckades ha sönder min digitalkamera…

Gräsätning från i somras. Totalt hjärndött fokus på att tugga!

Här lyckades jag faktiskt få ut killarna på ett sista litet bete när sista värmeknäppen kom, så detta var faktiskt 1:e oktober. Här hade Nolte börjat bli väldigt andfådd och satts på vätskedrivande, och bara några dagar senare skulle han få sin hjärtdiagnos.

Här är sista bilden jag fick på Nolte, och jag tog den egentligen för att Björne var så knasig som ville sitta uppe på taket. Detta var alltså 16:e oktober.

Det känns sorgligt men samtidigt väldigt roligt att gå igenom alla bilder jag samlat på mig på Nolte. Han fick verkligen ett helt liv, och bortsett från sina allra första veckor fick jag dela det med honom. För det allra allra mesta hade han det faktiskt väldigt bra, vilket gläder mig enormt. Nu när jag får lite perspektiv så ser jag ju tydligt att det var några få veckor av hans 6 år långa liv som han inte var frisk, och så enormt mycket mer tid då han hade det väldigt bra. Det är lätt att tappa lite perspektiv när man går så djupt in i en sjukdom för en tid, så på så vis känns detta väldigt skönt. :)

torsdag 10 november 2011

Tack, tack, tack!

Jag kan inte tacka nog för alla era fina ord, om ni bara visste vad de betyder och hur de värmer! Jag blir också rörd till tårar av er omtanke om Nolte, det är så otroligt.

Bland annat tack vare era kommentarer och de underbara människorna jag har omkring mig, så har jag mer och mer kunnat släppa mina skuldkänslor. Jag har insett att vad som hände med Nolte det sista måste ha haft med saker bortom min kontroll att göra, och att hans lilla kropp helt enkelt var färdig. Och man kan inte leva på ren viljestyrka, inte ens om man är Nolte. Jag kan också nu se att jag faktiskt gjort så absolut gott jag kunnat, jag vände nästan ut och in på mig själv. Jag älskade verkligen denna vita lilla herrn så otroligt mycket…

När jag nu kunnat släppa mina skuldkänslor, de flesta i alla fall, kan jag också se tillbaka och glädjas åt att vi faktiskt fick 6 fina år tillsammans, Nolte och jag. Och mesta delen av den tiden var han stark och livsglad. Vi sa det, mamma och jag, att någon kelgris var han aldrig, det hade han liksom inte tid till. Han gnällde så fort man ville klappa på honom, och satt han under tag drog han sig alltid in om man, gud förbjude, försökte klia honom lite på huvudet. Det skulle ske på hans villkor, punkt! Men han älskade ändå interaktion och när det hände saker omkring honom. Så obotligt nyfiken. Och så speciell.

Det känns väldigt tomt, och jag saknar honom verkligen. Jag jobbar nu på att försöka minnas honom innan han blev sjuk, som han var när han var frisk, stark och vägde uppåt 1200 gram. Han var så ståtlig! Men även om inte kroppen var densamma mot slutet så var han ändå Nolte in i det sista, med så stor integritet som möjligtvis kan rymmas i en sån liten kropp. Jag gläds också åt tanken på att han nu är med Wally igen, och får träffa alla andra stjärnor som lämnat oss kvar här på jorden.  I en himmel full med gräs och kligröt, där är de nu. :)

tisdag 08 november 2011

Nolte

Det ofattbara har hänt, Nolte finns inte mer här hos oss. Jag har så svårt att greppa det… Idag gick det inte längre och han fick somna för sista gången på Fågelkliniken. Det känns just nu helt obegripligt och så himla tomt. Det gör så jävla ont…

 

Sov gott, min älskade tappra lilla gubbe.
Nu är du hos vår Wally igen, du är ung och pigg, med ett friskt hjärta och en stark kropp, du kan busa, kurra och äta allt vad du orkar.
Jag älskar dig och saknar dig mer än ord räcker till. 

Om någon undrar hur jag orkar skriva om allt som hänt så kan jag säga att det nog mest är i terapeutiskt syfte för mig själv…

Det var lite konstigt sen i slutet av förra veckan när Nolte plötsligt fick diarré av ingen uppenbar anledning alls. Jag satte honom också på Baytril eftersom hans andning klickade. Men dierrén kom innan, så det var inte det var orsaken. Magen lugnade sig dock under fredagen. I helgen var vi ju också i Göteborg och Nolte var riktigt pigg. Men i söndags hittade jag honom plötsligt helt uttorkad, han kunde knappt stå på benen. Jag hade inte varit observant och sett att han var uttorkad och ändå gett honom hans vätskedrivande. Men vi fick i honom vätska och han kom på fötter igen och på kvällen var han hemskt pigg igen, åt som en häst. Såklart fick han inte heller mer vätskedrivande.

Men under gårdagen sjönk hans ögon in igen och trots att jag gav både vatten och vätskeersättning så blev det inte bättre. Under natten till idag fick han också diarré igen. Ändå var han pigg i morse och åt av sin frukost. Jag forstatte också ge honom extra vätska och risavkok. Plötsligt satte han lite i halsen, men jag tänkte inte mer på det, så blir det ju ibland. En stund senare hittade jag honom i buren med slem flödande från både mun och nos, och han hulkade som om han försökte kräkas. Det blev lite bättre och jag försökte få i honom lite mer vätska, men lyckades inte. Sedan var jag tvungen att gå till skolan.

När jag kom hem 3,5 timme senare hittade jag honom helt lealös framstupa i en av deras små sängar. Han andades knappt och var helt borta. 30 minuter senare var vi (jag och en av mina närmaste vänner som jag ringde i panik) på Fågelkliniken där han blev lagd i syrgas och på värmekuddar, och Cecilia konstaterade att han var svårt uttorkad. Hon trodde prognosen var dålig, men erbjöd sig att prova att ge honom dropp direkt in i benmärgen, vilket tydligen ofta görs när det är illa. Det verkade dock inte göra någon skillnad, han bara låg där och kippade efter andan då och då. Till sist beslutade jag mig, efter att ha pratat med mamma i telefon, för att nu fick det vara bra. Nolte skulle inte behöva vara med om mer elände. Vi inväntade min bror som vi ringt och som gärna ville vara med och ta farväl.

Strax efter kl 18 fick Nolte sprutan och det tog högst ett par minuter innan hans redan svaga andning stannade av. Han ryckte inte eller någonting, han bara slutade andas. Han fick ligga kvar i sin lilla vita säng som jag tagit dit honom i och ska kremeras så han kan få ligga bredvid Wally hemma i Dalsland. Det är det enda rätta.

Det svåraste av allt att hantera är nog skuldkänslorna, det är precis som när Wally fick somna in. Jag förstår att detta  måste handlat om andra saker, men jag tänker också att det var mitt fel att han blev uttorkad från första början. Jag var inte observant nog och gav honom 1 mg extra vätskedrivande för att jag trodde han hade vätska i lungorna. Mitt fel att han fick diarré igen i natt pga något han fick att äta, troligtvis kligröten. Mitt fel att han satte i halsen och blev så konstigt slemmig. Mitt fel att han blev ännu mer uttorkad för jag gav honom lite extra vätskedrivande då jag trodde slemmet var vätska från lungorna. Mitt fel för att jag gick iväg till skolan och lämnade honom idag.

Men någonstans vet jag ju också att han hade ett väldigt allvarligt hjärtfel, hans dagar var räknade. Redan förra helgen trodde jag ju att det inte var långt kvar. Hjärtmedicinen bet aldrig riktigt som jag hade hoppats, ska vi vara ärliga så blev han aldrig så pigg som han var för 1,5 månad sen. Diarrén som plötsligt kom utan att jag ändrat något i maten var konstig. Att jag inte fick upp hans vätskenivå igår var konstigt, trots att jag gav honom vatten och vätskeersättning, så mycket jag fick i honom, mer än en gång i timmen under kvällen. Det var också konstigt att han var så kall hela tiden och fortsatte tappa i vikt fast jag matade så mycket jag orkade.

Det som gläder mig var att han var hyfsat pigg i morse, det betyder att det inte var speciellt många timmar av sitt liv han behövde vara såhär dålig. När jag väl kom hem var han så gott som medvetslös, Cecilia trodde inte han var medveten alls om vad som pågick. Vilket väl får ses som någon sorts välsignelse.

Alla säger åt mig att jag verkligen gjort allt jag kunnat, och visst, jag har gjort mer än vad jag tror många skulle göra för sina små. Det som nu hände behöver inte ha varit mitt fel, men det är så lätt att anklaga sig själv. Nolte var ändå frisk och pigg majoriteten av sina dagar här på jorden, och 6 år är ett helt marsvinsliv. Men jag älskade honom så, och det gör ont att han inte finns kvar här. Han var verkligen speciell. Jag skrev för ett tag sedan att det blivit många inlägg med ”vila i frid” det här året, och nu sitter jag här och skriver om min egen Nolte…

Älskade Nolte, jag hoppas så jag gjort dig rätt, och har jag inte det; förlåt av hela mitt hjärta.

 

torsdag 03 november 2011

Observationer!

Vi rullar vidare här, både matte och killarna. Matte har just suttit och gjort statistik-projekt-test-nånting-grej vid en dator i skolan i 4 timmar, så hon är liiiiite trött nu. Men i morgon ska jag faktiskt ta pojkarna med mig och fara till Göteborg för att hälsa på min bästaste bästa vän sen barnsben. Med tanke på Nolte och allt så finns det inte på kartan att lämna skötseln av killarna i händerna på någon annan, för allas skull! Så de får hänga på helt enkelt! De har ju sällan något emot att ut och resa med mig. :)

En intressant sak jag upptäckte idag, eller snarare fick bekräftad idag, är att Noltes ups and downs verkar påverkas mycket av mängden Impugan han får. Jag har gett lite extra, typ 0,5-1 mg extra, de senaste dagarna, men så igår kväll så fick han sina vanliga 2 mg. Och i morse var han inte alls i speciellt bra form. Så då fick han 3 mg till frukostmedicinen, och när jag nu kom hem vid 12 så var han betydligt mer på hugget igen. Jag tror det handlar om att jag stödmatar honom, när jag gör det så får han i sig så mycket mat och vätska så att det inte räcker med 2 mg. Det är min arbetshypotes nu framöver i alla fall. Det kan kanske möjligtvis eventuellt vara detta det handlade om i söndags också, det är inte heeeelt otänkbart. Jag har läst på, som jag ju ofta gör (ja, jäklar vad jag kan om detta nu!), och det sägs i regel att det kan gå upp och ner vid hjärtsjukdom och att man då också behöver variera dosen vätskedrivande. Jag har också läst att om det krisar till sig ordentligt så kan en extra dos vara livräddande. Bra att veta!

Sen måste jag också säga att det känns så himla bra att läsa de fina kommentarer vi får, det är så gött att veta att det finns fler än bara vi närmast sörjande som bryr sig. Och det piggar upp i allt slit som detta ju faktiskt innebär (kärt besvär naturligtvis att ta hand om Nolte, alltid, men det tar tid och energi likväl). Tack! Sen beundrar jag också alla er som orkar fortsätta följa oss, det är ju lite av en ”never ending story” detta… :P