Wally

2004-07-11  –  2009-12-14
Rex, cream agouti-cream

 

Det är svårt att veta hur man ska börja när man ska beskriva någon man älskat så innerligt som jag älskade min Wally… Men jag antar att vi helt enkelt börjar från början.

Wally kom till mig i oktober 2005, då drygt 1 år gammal, tillsammans med (då) lilla Nolte. Uppfödaren hade mailat följande bilder till mig:

      

Jag hade nog aldrig sett något så gulligt. En liten nallebjörn! Väl hos uppfödaren fick jag denna underbara varelse i knät, utan att egentligen ha förstått vad som hände. Och jag föll ju pladask. Han var liksom helt perfekt. Och han satt alldeles stilla. Jag tror inte det var för att han var rädd, han skakade väldigt bestämt på sig när jag försökte klappa på hans öra. Han var bara väluppfostrad, och väldigt trygg i grunden. Det märktes att båda han och Nolte hade blivit mycket väl omhändertagna.

En ulv i fårakläder

Nog för att Wally och Nolte var oroliga när de precis kommit hem till mig, vem skulle inte vara det i deras sits? Men väldigt snart kom de sig ju till rätta, och Wally var nog en stor orsak till det, med sin trygghet och sitt lugn. Och det var Wally i ett nötskal, trygg och lugn. När han skulle lyftas upp var han bara som en ärtpåse som hängde där i händerna, aldrig något krångel. Man skulle kunna tänka sig att han kanske egentligen var hunsad och nerbruten, han hade ju trots allt varit utställningsmarsvin och hade 2 cert med sig när han kom. Men lärde man bara känna honom så insåg man snabbt att det var långt ifrån sanningen. Om man slår upp uttrycket ”ulv i fårakläder” i ett uppslagsverk så borde det finnas en bild på Wally där.

Wally var som sagt lugn, trygg och lätthanterlig… så länge det skedde på hans villkor. Han såg ut som en underbart snäll liten nallebjörn, hans uppsyn kunde få vem som helst att smälta. Inte skulle väl en sån underbar liten sak kunna ställa till med något? Oj så fel… Om man råkade försöka klia honom under hakan eller på magen, då fick man sig ett bestämt varningshugg, en tydlig markering att ”passa dig, för f*n!”. Detta fick en och annan veterinär erfara… Den enda gången jag såg Wally och Nolte slåss på riktigt så försökte jag gå emellan och fösa undan dem… Då sa Wally ”lägg dig inte i detta!” och hög mig ordentligt rakt i handflatan med tänderna som stickvapen. Jäklar som jag blödde.

Att klippa Wallys klor var ett elände. Hans första drag för att hindra det hela var att tynga ner sitt huvud över tassarna på ett väldigt passivt aggressivt sätt. Hans andra drag var att fejka epileptiska anfall, han ryckte till och gjorde små pipljud ifrån sig. Då blev man såklart orolig och satte ner honom, varpå han nöjt satte sig tillrätta och tuggade sådär belåtet som grisar kan göra. En riktig skurk! Hans tredje och sista drag, när han tröttnat ordentligt, var att börja bitas i fingrarna, och att köra in de undre framtänderna under naglarna och liksom slita till uppåt. AJ! Och sen ska vi inte ens gå in på när det skulle badas, oj oj oj…

Trots detta var Wally på det hela taget otroligt lätt att hantera. Om man hade honom i knät så såg han omedelbart till att gosain sig och lägga sig tillrätta, för att sedan somna. Han tyckte mycket om att bli kliad och klappad, så länge det var på hans övre halva, dvs nos, huvud, nacke och en bit bak på ryggen. Han var väldigt kärvänlig.

Wally och mat

Sen har vi Wally och maten. Det är ett kapitel för sig. Wally var generellt väldigt lugn och förnöjsam av sig. Han tyckte bäst om att ligga i ett hus och hålla koll ut genom öppningen. Oftast sov han inte, han liksom bara låg och jäste och njöt, väldigt majestätiskt. Han såg ofta ut som ett lejon där han låg med all sin underbara päls uppluffsad runt huvudet. Han var inte så mycket för att springa omkring, och jag tror jag såg honom göra antydningar till popcorn-skutt 2 gånger under hans livstid. Men när det kom mat in i bilden, då var det en helt annan historia. Vi brukade kalla honom ”muränan”, det var precis så han var. Först sträckte han ut nosen så långt han kunde ur sitt hus utan att behöva lyfta på rumpan, och om något verkade vara på g så kom han utrusande ur sitt hus och fram till burgallret.

Wally kunde gå över lik för sin mat. Stackars Nolte gjorde sina tafatta försök att hävda sig, men när maten var serverad så fanns inte ens Nolte, eller något annat heller för den delen, i Wallys värld. Om Nolte råkade sitta i vägen så plöjde bara Wally förbi honom, under högljudda protester såklart från gnäll-Nolte. När det serverades kligröt, ja då gick Wally fram till skålen och körde ner sitt stora burriga huvud så att Nolte inte hade en chans att komma åt. När Wally glufsat bort den värsta hungern, då kunde Nolte få börja äta. Tills lut började jag ge dem i två skålar för jag tyckte så synd om stackars Nolte. För det mesta var ”värdighet” ett ord som beskrev Wallyväldigt bra, men när maten kom in i bilden så var all denna värdighet som bortblåst. Han drog sig inte för någonting, till exempel kasta sig på gallret och visa upp sitt alldeles oemotståndliga tryne för att smälta chanslösa mattes hjärta. Han kunde också bli otroligt lång när han klättrade på gallret, och ibland sträckte han sig så han nästan tippade bakåt, även upp i väldigt hög ålder.

Här är en väldigt trevlig bild på en typisk dag fr pojkarna i buren:

 

Den sista tiden

Wally var på det hela taget väldigt frisk under sitt liv. När han var ca 2,5 år gammal drabbades han av urinvägsinfektion och urinsten. Då bodde vi i Åmål och fick ta kontakt med Djursjukhuset i Karlstad. Tanken var att Wally skulle ha opererats, men när de väl sövt honom och röntkade urinblåsan så visade det sig att han lyckats klämma ut stenen på egen hand. Men så nervös och orolig jag var! Jag visste ju riskerna. Men allt gick utan problem och Wally kom igång igen som han skulle, även om han var alldeles groggy, stackarn. I samband med detta upptäcktes också en juvertumör som skulle ha tagits bort samtidigt med stenen, men i och med att stenen var borta valde jag att de inte skulle skära i honom alls utan låta honom vakna istället. Enligt vad de sa då så skulle det inte vara någon fara att lämna tumören, då den hade slutat växa. I efterhand har jag fått höra attden typen av tumörer oftast är elakartade, men det verkar råda delade meningar där också.

I alla fall, efter detta var Wally frisk som en nötkärna väldigt länge. Men så hösten 2009 började en hel kedja av otrevligheter. Det började med att Wally tapapde en tand till synes utan anledning. Den hade gått av långt ner, under tandköttskanten, och jag kunde inte hitta någon anledning till detta. Så vi åkte till veterinären, Lundabygdens Djursjukhus närmare bestämt, där det finns en veterinär som är extra duktig på gnagartänder. Men enda rådet hon kunde ge var ju att hålla koll så tänderna slets medan tanden växte ut.

Inte alltför långt därefter fick Nolte en urinvägsinfektion. Bactrimhjälpte inte, och han hade så och och kissade mycket blod, stackarn. Jag var övertygad om att han hade en sten, och jag hade förskräckligt mycketångest. Men efter nytt besök och röntgen hos veterinären så hittades inga stenar. Han fick istället Baytril, och det hjälpte nästan på en gång. Halleluja! Efter i alla fall två veckor av problem med Nolte verkade det nu äntligen lösa sig, och jag var så lättad.

Men den lättnaden blev inte långvarig. Bara någon dag efter att Nolte avslutat sin Baytril-kur hörde jag Wally gnälla när han kissade. Och ångesten kom tillbaka. Men jag trodde bara att det var samma infektion som smittat från Nolte. Jag ahde ju kvar av Noltes Baytril som Wally fick av (jag vet att man inte bör göra så, men jag valde att göra så ändå) och han blev bättre. I samband med detta upptäckte jag också det absolut värsta så långt i min marsvinskarriär. Wally hade en ordentligt stor knöl i sin ljumske. Och man kände tydligt att den var förankrad i benets muskel, med andra ord troligtvis inte någon godartad historia. Jag blev förtvivlad, och visste inte vart jag skulle ta vägen. Detta var sent en söndagkväll. Jag letade runt på internet efter all tillgänglig fakta om vad det kunde vara, och det mesta pekade mot en tumör. Den natten kunde jag nästan inte sova alls, jag låg i sängen och grät av förtvivlan, ajg kände mig så liten och så maktlös.

Jag beställde en tid på Djursjukhuset och där konstaterades ungefär det jag redan förstått. Den gick inte att operera, det riskerade att skada muskeln i benet. Dessutom kom vi fram till att den måste ha vuxit till väldigt snabbt, då veterinären inte känt den i samband med besöket för tanden. Det enda var att låta den vara tills den orsakade honom besvär, och då var det bäst att låta honom somna in. En dödsdom med andra ord. Dock fanns det ju en minimal liten chans att det kunde handla om en svullen lymfkörtel pga. infektionen, en tanke jag klamrade mig fast vid för glatta livet. Jag fick mer Baytril utskriven, då den hade tagit slut, och vi fick åka hem igen. Jag var tvungen att gå iväg till skolan och även premiär av en spexföreställning jag var med i. Wally var väldigt seg när jag gick, och jag var på allvar orolig att han skulle vara död när jag kom hem.

Men det var han inte, långt ifrån! Jag möttes av en Wall som klätrade på gallret när jg kom hem sent på kvällen, och jag var otroligt lättad. Lättnaden blev dock kort, då Wally i princip samma natt fick ont igen i samband med kissandet. Nu var jag nästan säker på att det var en sten, speciellt eftersom han haft det tidigare. Wallytog också mycket stryk av Baytril-kuren, och fick problem med förstoppning. Jag gjorde allt vad jag kunde för att hjälpa honom, for fram och tillbaka till Apoteket. Han mådde inte alls bra och hade tappat en hel del aptit. Ytterligare ett besök hos veterinären blev det, där en sten bekräftades och det bokades en tid för operation en vecka senare. Wally hade också tappat en hel del i vikt, dryga hektot på bara 1,5 vecka. Vid det här laget var jag otroligt trött, fysiskt och emotionellt, både pga. allt detta och alla andra åtaganden med bland annat skola och spex. Jag hade svårt att äta och att sova ordentligt.

Wally skulle få en kur Bactrim inför operationen för att ta hand om en eventuell urinvägsinfektion. Han hade fortsatt dålig aptit och jag slet som ett djur för att få i honom medicin och ordentligt med mat. Jag ville ju att han skulle vara så stark som möjligt inför operationen. Jag var högst medveten om risken emd operationen, att Wallys ålder gjorde det hela riskfyllt. Men mitt resonemang var att han inte kunde fortsätta ha det såhär och att avlivning rakt av inte var ett alternativ. Antingen så klarade han det och slapp smärtan, eller så fick han dö i sömnen under operationen, och då skulel han också slippa smärtan. Dessutom visste jag att jag aldrig skulle kunna leva med att inte ha gjort ett försök. Här är Wally kvällen inna operationen:

När dagen väl kom hade jag så mycket ångest så jag visste inte vart jag skule ta vägen. Wally hade fått diarré och inte velat äta på morgonen. Jag lämnade honom på djursjukhuset och åkte hem till en helvetisk väntan. Vid 12-tiden ringde veterinären och mitt hjärta satt i halsgropen. Hon förklarade att hennes bedömning var att Wally var i för dålig form för att opereras, han skulle med största sannolikhet inte klara narkosen. De hade vägt honom och han hade tappat ytterligare ett hekto på en vecka. Hennes förlag var att han skulle få komma hem igen och att vi skulle sätta upp en ny tid och se om han var i bättre form då. Men både hennes och min aning var att det inte skulle komma att bli aktuellt, utan att det handlade om att han skulle få ha det så bra som möjligt hemma den tiden han hade kvar. Det var ju inte bara stenen, utan det var tumören, och det faktum att han tappat en tand utan anledning. ”Tänder går i regel inte av utan anledning på det viset” sa hon, och hon hade ju säkert helt rätt.

Så Wally fick komma hem igen. När jag hämtade honom minns jag att jag tyckte han såg så liten och ynklig ut där i famnen på sköterskan, min älskade gubbe. Denna maffiga 1200 grams kille hade förvandlats till en liten sak på under 1000 gram på bara ett par veckor. Jag fick smärtstillande med mig hem också så att jag skulle kunna lindra smärtan från stenen. De var väldigt snälla också och tog inte betalt för någonting.

Wallys aptit tog sig inte under kvällen, och inte under lördagen heller. Jag gick ut och letade rätt på några få grässtrån, maskrosblad och kärsblad som fanns kvar trots att det var december. Jag tänkte att det nog kunde hjälpa hans krångliga mage och få lite fart på aptiten. Och han mumsade i sig alltihop, det gick långsamt, men vartenda strå gick ner. MEn aptiten tog sig inte, och jag kände att det var dags att sätta igång med lite stödmatning med Critical Care. Det blev fortfarande inte bättre och på söndagkvällen ville han inte äta någonting alls, inte ens gurka, sallad eller kligröt som ändå gått ner dittills.

Att ta farväl

Jag ökade stödmatningen under kvällen och natten i hopp om att det skulle få igång magen och aptiten. Men det blev bara värre. Till slut satt Wally bara uppburrad inne i sitt hus, alldeles spänd. Jag sov några timmar och hoppades att Critical Care och vätska som jag tryckt i honom skulle göra underverk över natten. Men när jag kom upp var ingenting bättre, snarare tvärtom. När jag nu försökte lyfta honom hörde jag hur han gjorde tafatta försök att skrika av smärta, men detkom inget ljud. Och han satt och huttrade där på handduken. Och då brast det. Jag hade inte gråtit en tår dittills, men nu kom det, allt på en gång. Vanmakt, hopplöshet och förtvivlan bara vällde över mig. Jag kände mig så liten och så obeskrivligt ensam. Jag ringde till mamma, som ju fanns 45 mil bort, och bara grät och grät och försökte prata. Och hon stöttade mig så absolut bra man bara kan över telefon. Och jag visste ju att hon är den som känner precis likadant inför marsvinen som jag själv, den som bäst förstod vad jag gick igenom. Därmed inte sagt att andra inte stöttade mig, men detbetyder mycketatt veta att någon kände precis lika mycket för just Wally som jag.

Jag samlade mig så gott jag kunde och beställde ytterligare en tid hos veterinären senare samma dag. Det enda jag visste var att jag inte kunde göra nog för Wally. Jag förstod också att detta med största sannolikhet var vägs ände. Bussresan till djursjukhuset var ett helvete. Att vara bland människor i det läget var detsista jag ville. Väl i väntrummet fick jag sms från min älskade bror som undrade om han skulle komma dit, han hade nyss blivit klar med att skriva tenta. I sannn storasyster-beskyddar-anda svarade jag att det inte behövdes, jag ville väl skydda honom från den smäran jag själv kände. Men sen kom jag att tänka; tänk om han faktiskt ville komma och vara en del av det hela. Så jag svarade igen att jag ändrat mig att han gärna fick komma. Och han skulle komma så snart han kunde, det var långt för honom att ta sig dit.

Väl inne hos veterinären blev Wally vägd igen, och det visade sig att han nu låg på under 900 gram. Han hade alltså tappat över 300 gram på inte ens 3 veckor. Älskade gubben. Veterinären konstaterade att hans tänder verkade ha blivit väldigt långa. Tillsamamnskom vi fram till att stenen, tumören och nu tänderna var för mycket för en gammal herre att klara av, att det nog var dags att få somna in. Och som jag grät. Men där fanns en väldig vänlig sköterska som pratade så fint med Wally och höll honom så han fick gömma sig medan jag skulle fylla i papper och betala. Och sen kom veterinären med sprutan, och Wally fick den medan han fick sitta och gömma huvudet mellan min kropp och min arm. Han var så lugn man kan begära, även om man märkte att det gjorde lite ont för honom. Sen tog det inte många minuter innan han var alldeles stilla där med huvudet på min arm. Och jag grät och grät.

Så småningom kom min bror också. Och han kramade mig och han grät. Och vi grät tillsammans. Och jag var så glad att han var där. Länge stod vi där med Wally som såg så fridfull ut på handduken på bordet framför. Till slut kom en annan veterinär och tog hand om Wally, jag hade bett att få honom kremerad separat. Jag ville ta med honom hem till Dalsland och begrava honom där han haft detså bra och ätit så mycket gott gräs, tillsammans med alla de älskade kaniner vi haft genom åren. Veterinären svepte in honom i en jättefin ceriserosa filt och tog honom med sig, och vi fick gå ut bakvägen. Just då kände jag både sorg och lättnad. Och så obeskrivligt trött. Och den natten sov jag ordentligt för första gången på väldigt länge.

Det svåraste beslutet

Att låta Wally somna in är nog detsvåraste jag någonsin gjort. Jag brottas än idag med mycket svåra skuldkänslor. Jag minns att jag medan han somnade in viskade ”förlåt” till honom mellan tårarna, för jag kände det som att jag dödade honom, tog livet ifrån honom. Jag vet att det var detenda rätta, han led väldigt och hade troligtvis inte klarat ett dygn till på egen hand. Men vilken rätt har jag att leka Gud och beröva honom hans liv? Samtidigt som jag som djurägare har en skyldighet och ett ansvar att hjälpa honom ur sitt lidande när det blivit för stort. Det allra svåraste var nog att vara den med det yttersta ansvaret, den enda som kunde fatta det beslutet, hela bördan var min. Min familj och mina vänner stöttade mig fantastiskt fint, men det hjälper inte i just det avseendet.

Och så undrar jag om jag kunnat göra något annorlunda. ”Skulle jag ha börjat stödmata tidigare?” ”Fick han för mycket antibiotika?” ”Han frös ju så, jag borde ha låtit honom ligga varmt.” Så tänker jag ofta fortfarande. Egenligentror jag inte jag hade kunnat göra så mycket annorlunda. Mamma och jag har en teori om att det hela egentligen handlade om cancer, att den tumören han fick i ljumsken bara var en metastas, och att de hade hittat betydligt mer saker om nu en operation hade blivit av. Detkan mycket väl ha handlat om cancer i buken, och att detvar mycket av skälet bakom hans problem med magen och att han hade så ont på slutet. Dessutom tröstar jag mig med att 5 ½ år är en relativt respektabel ålder för ett marsvin, och det var 5 ½ fina år. Jag vill gärna tro att jag gav honom ett bra liv ur marsvinsögon sett.

Än idag saknar jag Wallyotroligt mycket. Han var det underbaraste marsvinetman kan tänka sig, både hans personlighet och hans utseende var helt oemotståndliga. Alla som träffade honom föll pladask, de hade aldrig förstått att ett marsvin kunde vara så gulligt. Och vem han än hamnade i famnen hos satt han nöjd och belåten. Och inga nya miljöer skrämde honom. Han var tryggheten och lugnet personifierad. Och han och Nolte var så bra tillsammans, de hörde liksom ihop. Att säga att de älskade varandra vore nog en lögn, och de satt aldrig och tex. putsade på varandra. Men de tydde sig till varandra och respekterade varandra, och hade tydlig glädje av varandra. Här är de på äventyr tillsammans 2006 när vi fortfarande bodde i Skövde:

Och här är en anna favorytsyssla de delade, vara på grönbete! Här är de ute i gräset på Öland, sommaren 2009:

Jag tänker väldigt ofta på Wally och allt som hände. Och jag tänker att nu är han någonstans där han har det bra, där gräset alltid är grönt och kligröten alltid är serverad. Jag kommer alltid att sakna honom, och han kommer nog alltid förbli min största marsvinsförälskelse.