2005-08-23 – 2011-11-08
Rex, R.e. white
Nolte flyttade hem till mig hösten 2005, då ca. 2 månader gammal, tillsammans med kompisen Wally (se ”Sagan om Wally”). Dessa bilder hade jag fått mailade till mig av uppfödaren, och de ger en väldigt bra bild av hans personlighet.
Nolte var alltid väldigt framåt och nyfiken. Det tog inte lång tid innan han gjorde sig hemmastadd hos mig och därefter började utforska sin nya värld. Han har alltid tyckt om att ”pluppa” omkring (sådär underbart som de låter när de knatar omkring och utforskar världen) och kolla läget, var han än befunnit sig. Som yngre hade han en hel del spring i benen, och var jämfört med sävliga Wally, väldigt pigg och äventyrslysten. På äldre dar var han inte lika springig, men han gick ändå gärna på upptäcktsfärd när han fick tillfälle. Allra bäst var när han fick lov att ta sig en tur ut i lägenheten, det älskade han. Då knatade han omkring och kollade och sniffade och ”pluppade” förnöjt.
Nolte var också alltid en väldigt trygg kille. Det tog inte lång tid för mig att vinna hans förtroende, och under större delen av hans liv var det nästan omöjligt att skrämma honom. Dammsugare, tappade grytlock och allmänt oväsen, nej knappt ingenting fick Nolte att ens lyfta på huvudet. Ibland om jag klumpade mig och förde väsen så kunde han lyfta på huvudet och man såg hur han sa ”Men snälla matte, vad håller du nu på med?”. För att sedan lägga sig ner igen och sova vidare.
När Wally gick bort i december 2009 så blev ju Nolte änkling, då efter dryga 4 år med sin kompis. Under rubriken ”Wally” kan ni läsa mer om deras tid tillsammans och deras fina relation. Här är en bild på radarparet, tagen 2006 när vi bodde i Skövde.
När Nolte blev ensam märktes det tydligt att han blev halv, han var inte samma gris. Nu i efterhand känns det nog som det var då han blev ”gammal”. Nog för att han åt som han skulle och så, men han blev betydligt lugnare och spenderade mycket tid med att sova. Jag försökte umgås med honom så mycket jag hann, och jag upplevde nog att han tydde sig till mig mer än tidigare. Då för första gången kunde han tänka sig att ligga i mitt knä och sova, i vanliga fall var han alldeles för rastlös och nyfiken för det. Nu kunde jag sitta med honom halvtimmesvis, och han la sig gärna och sov hos mig. Vilket såklart var mysigt, och det kändes bra att han kunde njuta av mitt sälskap i brist på annat, men samtidigt gjorde det mig ledsen att se honom förändrad.
