Nolte

2005-08-23 – 2011-11-08
Rex, R.e. white

Nolte flyttade hem till mig hösten 2005, då ca. 2 månader gammal, tillsammans med kompisen Wally. Här nedan ser ni Nolte som liten knodd, ett par veckor innan han flyttade hem till mig. Redan då obotligt nyfiken, med en ”oj, vad har vi här borta?”-attityd som aldrig under hans dryga 6 år i livet försvann.

          

Det tog inte lång tid efter flytten innan han gjorde sig hemmastadd hos mig och därefter började utforska sin nya värld. Han fullkomligt älskade att ”pluppa” omkring (sådär underbart som de låter när de knatar omkring och utforskar världen) och kolla läget, var han än befann sig. Som yngre hade han en hel del spring i benen och var, jämfört med mer sävliga Wally, väldigt pigg och äventyrslysten. På äldre dar gick det lite långsammare, men han gick ändå gärna på upptäcktsfärd när han fick tillfälle. Allra bäst var när han fick lov att ta sig en tur ut i lägenheten, det älskade han. Då knatade han omkring och kollade och sniffade och ”pluppade” förnöjt. Det ska också tilläggas att han två gånger vid över 5 års ålder helt sonika rymde ur buren och gav sig ut på en egen tur. ”Vadå, inget konstigt med detta väl?” kunde man nästan läsa i hans blick när jag hittade honom till exempel liggande under soffan hos föräldrarna. Det var Nolte i ett nötskal, det!

Han pratade alltid, lilla Nolte, han var aldrig tyst! Han skrek efter mat, han pratade så fort han var i rörelse, så fort han interagerade med sin burkamrat, för att inte prata om när man klappade honom. Man kunde spela honom som ett instrument! Så gott som alltid kom det ljud ur denna lilla vita herrn!

Nolte var också alltid en väldigt trygg kille. Det tog inte lång tid för mig att vinna hans förtroende, och under större delen av hans liv var det nästan omöjligt att skrämma honom. Dammsugare, tappade grytlock och allmänt oväsen, nej,  ingenting fick Nolte att ens lyfta på huvudet. Ibland om jag klumpade mig och förde väsen så kunde han lyfta på huvudet och man såg hur han sa ”Men snälla matte, vad håller du nu på med?”. För att sedan lägga sig ner igen och sova vidare.

När Wally gick bort i december 2009 så blev ju Nolte änkling, då efter dryga 4 år med sin kompis. Under rubriken ”Wally” kan ni läsa mer om deras tid tillsammans och deras fina relation. Här är en bild på radarparet, tagen 2006 när vi bodde i Skövde.

När Nolte blev ensam märktes det tydligt att han blev halv, han var inte samma gris. Nu i efterhand känns det nog som det var då han blev ”gammal”. Nog för att han åt som han skulle och allt sådant, men han blev betydligt lugnare och spenderade mycket tid med att sova. Jag försökte umgås med honom så mycket jag hann, och jag upplevde nog att han tydde sig till mig mer än tidigare. Då för första gången kunde han tänka sig att ligga i mitt knä och sova, i vanliga fall var han alldeles för rastlös och nyfiken för det. Nu kunde jag sitta med honom långa stunder, och han la sig gärna och sov hos mig. Vilket såklart var mysigt, och det kändes bra att han kunde njuta av mitt sällskap i brist på annat, men samtidigt gjorde det mig ledsen att se honom förändrad.

 

Men så på min födelsedag, den 23:e januari, 2010 kom lilla Björne in i våra liv. Ett litet knyte på 6 veckor som vägde ynkliga 300 gram. Till en början var Nolte väldigt tveksam, ja till och med rädd, för sin nya kompis. Detta mycket på grund av en misslyckad ihopsättningsepisod med en ung hane på 4 månader där Nolte åkte på en del stryk, varpå vi fick ge upp projektet och lille Svante som han hette fick flytta hem igen. Det tog dock inte många timmar innan Nolte insåg att denna lilla krabat inte tänkte dyka på honom, och redan nästa dag gick de i släptåg ute i badrummet. Så Nolte och Björne blev riktigt goda kamrater, trots en (för alla runt omkring honom) påfrestande intensiv tonårsperiod för Björne.

Trots att Nolte under så gott som hela sitt liv var livsglädje personifierad (…marsvinifierad?) så var han långt ifrån en frisk liten gris. Redan vid knappt 1 års ålder hade han sin första urinvägsinfektion, vilken följdes av ytterligare en hösten 2009 och stora problem med urinsten hösten 2010, där han bland annat genomgick en operation. Mycket mer att läsa om detta finns under ”Om urinsten”. Men detta var inte allt. Nolte hade länge problem med ojämna framtänder, en som blev stor och porös för att till slut gå av och inte växa ut igen. Han hade ett öga som rann konstant de 2 sista åren av hans liv, troligtvis på grund av en förvuxen tandrot hos den tand som slutade växa.

Det som slutligen blev för mycket för Nolte, som ändå kämpat sig igenom väldigt mycket, var när han hösten 2011 plötsligt blev väldigt tungandad och då snabbt diagnosticerades med hjärtproblem, närmare bestämt restriktiv kardiomyopati. Hjärtats funktion var alltså kraftigt försämrad och trots både vätskedrivande medicin och två preparat som skulle stimulera och hjälpa hjärtats aktivitet så tog det bara en månad från det att diagnosen ställdes tills Nolte slutligen inte orkade mer. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur vi kämpade den där månaden, tvära kast mellan hopp och förtvivlan, åtskilliga besök på Fågelkliniken, stödmatande, medicin administrerande, googlande och en ständigt gnagande oro. Till slut gick det inte längre.

Historien om hur det slutade kan ni läsa här. När jag skrev det var jag helt utmattad och full av skuldkänslor. Jag undrade om jag agerat rätt och vad jag hade kunnat göra annorlunda. Nu i efterhand kan jag tydligt se att jag verkligen gjorde så gott jag kunde. Kanske borde jag ha låtit Nolte somna in tidigare, men jag kunde inte så länge jag såg den där livsgnistan i honom. Nolte älskade att leva, även när allt var så otroligt tufft. Han fick dryga 6 år i livet, och mådde prima den absoluta majoriteten av tiden.

Jag är ganska säker på att jag aldrig kommer stöta på ett marsvin som Nolte igen. Han var så speciell och det var så mycket kraft och livsglädje i den lilla kroppen. Och ljud! Så trygg, så nyfiken, så bestämd. Jag kommer ofta på mig själv med att sakna honom väldigt. Jag kom honom så nära i och med att vi vid flera tillfällen kämpade med och tog oss igenom diverse tuffa situationer. Personligen vet jag inte vad jag tror om liv efter detta, men jag tänker mig gärna att Nolte får vara med Wally igen, för det var ändå de två som hörde ihop, och att de får beta tillsammans på evigt gröna ängar.