måndag 26 maj 2014

Hallå i cyberrymden!

Ja, här händer ju inte så mycket, som alla kan se. Livet går i en rasande takt ochd et finns liksom inte riktigt tid att skriva så mycket längre. Därmed inte sagt att marsvinsnörderiet skulle vara ens en gnutta mindre, mina två grabbar ser till att behålla en lika central plats i livet som innan.

För de som inte är insatta så kan jag då passa på att presentera Stig-Merlin som fick komma med i familjen efter att Björne lämnade oss. Han kom då till oss våren 2013 och vad då ungefär 3 år gammal. En underbar trefärgad kille, med en vilja av stål och en stämma som heter duga. Jag hittade honom utannonserad ensam på Blocket samma dag som Björne somnade in och slog till direkt. Han och Platon kommer väldigt bra överens och samsas i bokhyllan här hemma under mycket avslappnade och fredliga former!

Det kommer tyvärr även fortsättningsvis att bli glest med inlägg här. Jag hoppas att sidan mer ska kunna fungera som en faktasida, framför allt då kring urinsten. Jag får regelbundet mail från personer som hittat min sida och har frågor kring behandlingen. Det känns jättekul och jag svarar mer än gärna på alla tänkbara frågor! Så fortsätt med det, tveka inte! Även om det inte kommer speciellt många inlägg från mitt håll så finns jag liksom ändå här, lite som en osalig ande, om man så vill. ;)

Glad sommar på er alla där ute, hoppas både två- och fyrbenta vänner ska få leva och frodas i grönskan!

söndag 30 september 2012

Uppdaterat!

Nu kan jag glatt meddela att jag faktiskt fixat och donat lite här! Som alla tydligt kan se har jag ändrat i titeln, jag är ju faktiskt inte student längre! Jag har dessutom skrivit hela Noltes berättelse under ”Minneslund”, lagt till ett stycke om att föra ihop Björne och Platon som vuxna hanar under ”Herrar ihop” och uppdaterat sidan ”Om urinsten” något lite. Och så la jag till en extra liten bild på Platon på hans sida. Enjoy! :)

torsdag 27 september 2012

Vad vore livet utan urinstenar?

Ja, nu gick det lång tid igen… Istället för att hålla på och lova att jag ska skriva ofta så får jag väl helt enkelt förlika mig med tanken att jag inte hinner som jag gjorde förr nu när mitt liv ser lite annorlunda ut! Inte nog med att en ny man i mitt liv tar viss tid, jag har dessutom börjat arbeta heltid sen i början av september. Så förståeligt nog kommer bloggandet inte högst upp på priolistan, tyvärr.

Och! Som sig bör till hösten så var det dags för årets upplaga av ”sjukt marsvin”. Årets variant var en favorit i repris, urinsten! Nu var det stackars Björnes tur. Stenen upptäcktes på Fågelkliniken för exakt två veckor sedan. Stenen var ca 4 mm i diameter och jag kände att det var för riskabelt att göra något annat än operera. Som tur var fanns tid redan nästa dag, så Björne och Platon fick övernatta ch på fredagen opererades Björne. Allt gick bra och jag hämtade honom efter jobbet. Han var såklart medtagen, vem skulle inte vara det? Men hyfsat snabbt piggade han på sig, och idag när vi var på återbesök konstaterades att han är fisk som en nötkärna igen! :D Så slutet gott, allting gott, även denna gången! Och jag tackar återigen de högre makterna att jag får ha Cecilia och Fågelkliniken på så himla när avstånd, de är heeelt fantastiska och så kompetenta! :D

Sen vill jag verkligen slå ett slag för en ny fantastisk studie som genomförs vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, kring just urinsten hos marsvin. Tänk om vi äntligen skulle kunna få lite mer kunskap kring detta eviga problem hos våra grisar! Vi vill ju göra så rätt, men tänk om vi faktiskt gör saker helt fel?! :O Här är åtminstone länken till studiens hemsida, kika gärna! http://urinsten.dyndns.org/index.htm

måndag 20 augusti 2012

Lovar runt, håller tunt…

Ja, nu skäms jag lite igen. Jag lovade både det ena och det andra tidigare i sommar, men inläggen har likväl lyst med sin frånvaro. Det har sina orsaker! Det har varit en helt fantastisk sommar, jag har haft väldigt mycket roligt och mitt liv har fallit precis på plats; jag har ett jobb som väntar, jag har precis flyttat in i en ny fin lägenhet (i Lund såklart) och pojkarna och jag har fått en ny ”husse” i våra liv! Så jag har helt enkelt haft tankarna på totalt andra håll än bloggen. ;)

Pojkarna Päls har dock inte försummats, det skulle aldrig få hända! De har bland annat fått följa med till Öland, haft långsemester hemma hos gammelmatte och gammelhusse medan jag semestrat på Gotland, fått sig maaaassor med gröna godsaker, och nu funnit sig till ro i nya lägenheten! Så småningom är tanken att jag och denna nya fantastiska mannen i mitt liv ska bygga en ny bostad åt pojkarna! Just nu får de klara sig på en ensam burbotten i brist på utrymme, men planen är en våningsvariant med gott om utrymme! :D

Detta får bli nog för idag; en snabb liten uppdatering. Jag ska nämligen möta upp gammelmatte som varit här hela veckan och hjälpt pojkarna och mig att flytta. På återseende inom kort! *Wheep!* :)

tisdag 05 juni 2012

Nya tider!

Oj så dåligt det har skrivits men oj så mycket som har hänt. Och det är väl faktiskt anledningen till att det skrivits så dåligt.

Först och främst så har jag tagit examen, jag är nu alltså efter 5 år färdigutbildad psykolog. Det känns helt galet, jätteläskigt och helt fantastiskt. Jag har också lyckats landa ett jobb, här i Lund, vilket jag aldrig ens vågat drömma om. För de som inte vet så har ju vi psykologer ett liknande system som med läkarnas AT-tjänstgöring; vi ska arbeta ett år under handledning innan vi får vår legitimation, en så kallad PTP-tjänst. Sådana tjänster är inte helt lätta att få och att få en på en ort där utbildningen finns är skitsvårt, för att tala klarspråk. Men på något sätt lyckades jag och det känns helt overkligt!

Jag har ju under större delen av min tid här varit fast besluten om att jag ska lämna Skåne så fort jag bara kan. Sen råkade det senaste läsåret bli ett av de bästa och roligaste i mitt liv och jag råkade träffa en massa fantastiska människor och råkade få en hel hög nya vänner som jag bara inte kände att jag kunde lämna. Så jag blir kvar, minsann, åtminstone i ett år till.

Vad gäller Pojkarna Päls har det, tack och lov, inte hänt så mycket speciellt. Det ser jag alltid som något positivt, åtminstone nu för tiden. :P Både Björne och Platon mår fint och är väldigt pigga och muntra, och de har det hur bra som helst tillsammans, och bättre blir det hela tiden. Platon blir sakta men säkert modigare och man ser verkligen att han trivs här, vilket gör mig otroligt glad. Visst, han är fortfarande lite rädd för mig, men så länge han har det bra i övrigt så gör det mig ingenting. Allt i sinom tid! :)

Ja, det var väl det viktigaste vi hade att rapportera! Med tanke på att jag inte börjar arbeta förrän i september så väntar nu ett långt härligt sommarlov och jag hoppas kunna producera betydligt mer inlägg, bilder och kanske till och med filmer! :D

måndag 02 januari 2012

Gott nytt 2012!

Jag har sett diverse fina årskrönikor runt om på bloggarna, tyvärr blir det inget sånt här denna gången. Sammanfattningsvis kan sägas att det ju var två stora marsvinshändelser som 2011 kom med; att jag var tvungen att säga farväl till Nolte och att jag således fick lilla Platon i mitt liv. Jag saknar Nolte massor, hans tomrum går liksom inte att fylla, han var så speciell. Jag kan fortfarande ramla in i ältandet av hans sista dagar, jag minns ta mig tusan varenda detalj, och så kommer all skuld och sorg igen. Men jag brukar kunna ta mig ur det och återigen gå igenom mitt resonemang och övertala mig själv att inte känna skuld. Och så går jag och hälsar på Platon och Björne och gläds väldigt åt att de trivs ihop och att båda verkar nöjda och glada.

2012 ser mycket lovande ut! Jag ska ta psykologexamen och börja arbeta på riktigt. Jag ska då skaffa en stor lägenhet (var någonstans vet ännu ingen) där grisarna kan få ännu större utrymme. Både Björne och Platon är ringa 2 år gamla, så förhoppningsvis ska de få vara friska och pigga ett bra tag till. Mycket bra saker med andra ord!

Gott nytt 2012 allihop! :D

måndag 05 december 2011

Pust!

Ojoj, vilken vecka jag haft! Jag har nämligen varit med i ett studentspex, och vi har haft totalt fullt upp med föreställningar sedan i onsdags. Därav den totala inläggstorkan häromkring. Fast egentligen så har det inte hänt så mycket, det rullar på. Killarna fick flytta ihop i den vanliga buren i fredags, och hittills har det gått fint. Det kurras lite ibland, men det är väl helt enkelt något man får räkna med när man har med herrar att göra. :)

Jag är idag otroligt trött, det var stort partaj efter vår sista föreställning igår, så därför orkar jag tyvärr inte skriva mer idag. Men jag planerar att återkomma inom kort! :)

söndag 27 november 2011

Än en gång…

Återigen blir jag tvungen att göra ett sånt här inlägg. Det har blivit alldeles för många i år. Igår var det Kringelkrokens fina lilla Kajsas tur att förenas med alla våra andra stjärnor där borta där gräset alltid är grönt. Kajsa var en riktig kämpe och höll livsgnistan uppe trots diverse hälsobekymmer. Hon var så älskad man kan bli och fick allt man kan önska sig som gris. Men återigen blir vi påminda att hur vi än kämpar så kan våra små älsklingar inte leva för evigt. Våra tankar går till matte med familj och de grisar som blivit kvar.

Vila i frid, finaste Kajsa.

Hälsa Nolte och alla de andra.

tisdag 08 november 2011

Nolte

Det ofattbara har hänt, Nolte finns inte mer här hos oss. Jag har så svårt att greppa det… Idag gick det inte längre och han fick somna för sista gången på Fågelkliniken. Det känns just nu helt obegripligt och så himla tomt. Det gör så jävla ont…

 

Sov gott, min älskade tappra lilla gubbe.
Nu är du hos vår Wally igen, du är ung och pigg, med ett friskt hjärta och en stark kropp, du kan busa, kurra och äta allt vad du orkar.
Jag älskar dig och saknar dig mer än ord räcker till. 

Om någon undrar hur jag orkar skriva om allt som hänt så kan jag säga att det nog mest är i terapeutiskt syfte för mig själv…

Det var lite konstigt sen i slutet av förra veckan när Nolte plötsligt fick diarré av ingen uppenbar anledning alls. Jag satte honom också på Baytril eftersom hans andning klickade. Men dierrén kom innan, så det var inte det var orsaken. Magen lugnade sig dock under fredagen. I helgen var vi ju också i Göteborg och Nolte var riktigt pigg. Men i söndags hittade jag honom plötsligt helt uttorkad, han kunde knappt stå på benen. Jag hade inte varit observant och sett att han var uttorkad och ändå gett honom hans vätskedrivande. Men vi fick i honom vätska och han kom på fötter igen och på kvällen var han hemskt pigg igen, åt som en häst. Såklart fick han inte heller mer vätskedrivande.

Men under gårdagen sjönk hans ögon in igen och trots att jag gav både vatten och vätskeersättning så blev det inte bättre. Under natten till idag fick han också diarré igen. Ändå var han pigg i morse och åt av sin frukost. Jag forstatte också ge honom extra vätska och risavkok. Plötsligt satte han lite i halsen, men jag tänkte inte mer på det, så blir det ju ibland. En stund senare hittade jag honom i buren med slem flödande från både mun och nos, och han hulkade som om han försökte kräkas. Det blev lite bättre och jag försökte få i honom lite mer vätska, men lyckades inte. Sedan var jag tvungen att gå till skolan.

När jag kom hem 3,5 timme senare hittade jag honom helt lealös framstupa i en av deras små sängar. Han andades knappt och var helt borta. 30 minuter senare var vi (jag och en av mina närmaste vänner som jag ringde i panik) på Fågelkliniken där han blev lagd i syrgas och på värmekuddar, och Cecilia konstaterade att han var svårt uttorkad. Hon trodde prognosen var dålig, men erbjöd sig att prova att ge honom dropp direkt in i benmärgen, vilket tydligen ofta görs när det är illa. Det verkade dock inte göra någon skillnad, han bara låg där och kippade efter andan då och då. Till sist beslutade jag mig, efter att ha pratat med mamma i telefon, för att nu fick det vara bra. Nolte skulle inte behöva vara med om mer elände. Vi inväntade min bror som vi ringt och som gärna ville vara med och ta farväl.

Strax efter kl 18 fick Nolte sprutan och det tog högst ett par minuter innan hans redan svaga andning stannade av. Han ryckte inte eller någonting, han bara slutade andas. Han fick ligga kvar i sin lilla vita säng som jag tagit dit honom i och ska kremeras så han kan få ligga bredvid Wally hemma i Dalsland. Det är det enda rätta.

Det svåraste av allt att hantera är nog skuldkänslorna, det är precis som när Wally fick somna in. Jag förstår att detta  måste handlat om andra saker, men jag tänker också att det var mitt fel att han blev uttorkad från första början. Jag var inte observant nog och gav honom 1 mg extra vätskedrivande för att jag trodde han hade vätska i lungorna. Mitt fel att han fick diarré igen i natt pga något han fick att äta, troligtvis kligröten. Mitt fel att han satte i halsen och blev så konstigt slemmig. Mitt fel att han blev ännu mer uttorkad för jag gav honom lite extra vätskedrivande då jag trodde slemmet var vätska från lungorna. Mitt fel för att jag gick iväg till skolan och lämnade honom idag.

Men någonstans vet jag ju också att han hade ett väldigt allvarligt hjärtfel, hans dagar var räknade. Redan förra helgen trodde jag ju att det inte var långt kvar. Hjärtmedicinen bet aldrig riktigt som jag hade hoppats, ska vi vara ärliga så blev han aldrig så pigg som han var för 1,5 månad sen. Diarrén som plötsligt kom utan att jag ändrat något i maten var konstig. Att jag inte fick upp hans vätskenivå igår var konstigt, trots att jag gav honom vatten och vätskeersättning, så mycket jag fick i honom, mer än en gång i timmen under kvällen. Det var också konstigt att han var så kall hela tiden och fortsatte tappa i vikt fast jag matade så mycket jag orkade.

Det som gläder mig var att han var hyfsat pigg i morse, det betyder att det inte var speciellt många timmar av sitt liv han behövde vara såhär dålig. När jag väl kom hem var han så gott som medvetslös, Cecilia trodde inte han var medveten alls om vad som pågick. Vilket väl får ses som någon sorts välsignelse.

Alla säger åt mig att jag verkligen gjort allt jag kunnat, och visst, jag har gjort mer än vad jag tror många skulle göra för sina små. Det som nu hände behöver inte ha varit mitt fel, men det är så lätt att anklaga sig själv. Nolte var ändå frisk och pigg majoriteten av sina dagar här på jorden, och 6 år är ett helt marsvinsliv. Men jag älskade honom så, och det gör ont att han inte finns kvar här. Han var verkligen speciell. Jag skrev för ett tag sedan att det blivit många inlägg med ”vila i frid” det här året, och nu sitter jag här och skriver om min egen Nolte…

Älskade Nolte, jag hoppas så jag gjort dig rätt, och har jag inte det; förlåt av hela mitt hjärta.

 

måndag 03 oktober 2011

Vila i frid, Kola.

Jag fick just se att sötaste Kola, ännu en stjärna, har lämnat jordelivet. Jag brast ut i gråt, så otroligt ledsamt. Det träffar också en hemskt öm punkt nu när saker är ovissa med Nolte. Och brutalt påminns man än en gång om att de man älskar ska försvinna. Det gör ont att älska…

Kola var så evigt vacker och så otroligt älskad. Han fick spendera de flesta av sina år med en älskad vän, Dumle, och sin sista tid som kung bland en underbar flock damer. Kan man ha det bättre? Jag tror inte det. Ett fulländat marsvinsliv. Nu skickar vi våra varmaste tankar till matte, familj och flock som blivit kvar.

Vila i frid, fina Kola.