måndag 02 januari 2012 Jag har sett diverse fina årskrönikor runt om på bloggarna, tyvärr blir det inget sånt här denna gången. Sammanfattningsvis kan sägas att det ju var två stora marsvinshändelser som 2011 kom med; att jag var tvungen att säga farväl till Nolte och att jag således fick lilla Platon i mitt liv. Jag saknar Nolte massor, hans tomrum går liksom inte att fylla, han var så speciell. Jag kan fortfarande ramla in i ältandet av hans sista dagar, jag minns ta mig tusan varenda detalj, och så kommer all skuld och sorg igen. Men jag brukar kunna ta mig ur det och återigen gå igenom mitt resonemang och övertala mig själv att inte känna skuld. Och så går jag och hälsar på Platon och Björne och gläds väldigt åt att de trivs ihop och att båda verkar nöjda och glada.
2012 ser mycket lovande ut! Jag ska ta psykologexamen och börja arbeta på riktigt. Jag ska då skaffa en stor lägenhet (var någonstans vet ännu ingen) där grisarna kan få ännu större utrymme. Både Björne och Platon är ringa 2 år gamla, så förhoppningsvis ska de få vara friska och pigga ett bra tag till. Mycket bra saker med andra ord!
Gott nytt 2012 allihop! 
måndag 05 december 2011 Ojoj, vilken vecka jag haft! Jag har nämligen varit med i ett studentspex, och vi har haft totalt fullt upp med föreställningar sedan i onsdags. Därav den totala inläggstorkan häromkring. Fast egentligen så har det inte hänt så mycket, det rullar på. Killarna fick flytta ihop i den vanliga buren i fredags, och hittills har det gått fint. Det kurras lite ibland, men det är väl helt enkelt något man får räkna med när man har med herrar att göra. 
Jag är idag otroligt trött, det var stort partaj efter vår sista föreställning igår, så därför orkar jag tyvärr inte skriva mer idag. Men jag planerar att återkomma inom kort!
söndag 27 november 2011 Återigen blir jag tvungen att göra ett sånt här inlägg. Det har blivit alldeles för många i år. Igår var det Kringelkrokens fina lilla Kajsas tur att förenas med alla våra andra stjärnor där borta där gräset alltid är grönt. Kajsa var en riktig kämpe och höll livsgnistan uppe trots diverse hälsobekymmer. Hon var så älskad man kan bli och fick allt man kan önska sig som gris. Men återigen blir vi påminda att hur vi än kämpar så kan våra små älsklingar inte leva för evigt. Våra tankar går till matte med familj och de grisar som blivit kvar.
Vila i frid, finaste Kajsa.
Hälsa Nolte och alla de andra.
tisdag 08 november 2011 Det ofattbara har hänt, Nolte finns inte mer här hos oss. Jag har så svårt att greppa det… Idag gick det inte längre och han fick somna för sista gången på Fågelkliniken. Det känns just nu helt obegripligt och så himla tomt. Det gör så jävla ont…
Sov gott, min älskade tappra lilla gubbe.
Nu är du hos vår Wally igen, du är ung och pigg, med ett friskt hjärta och en stark kropp, du kan busa, kurra och äta allt vad du orkar.
Jag älskar dig och saknar dig mer än ord räcker till.
Om någon undrar hur jag orkar skriva om allt som hänt så kan jag säga att det nog mest är i terapeutiskt syfte för mig själv…
Det var lite konstigt sen i slutet av förra veckan när Nolte plötsligt fick diarré av ingen uppenbar anledning alls. Jag satte honom också på Baytril eftersom hans andning klickade. Men dierrén kom innan, så det var inte det var orsaken. Magen lugnade sig dock under fredagen. I helgen var vi ju också i Göteborg och Nolte var riktigt pigg. Men i söndags hittade jag honom plötsligt helt uttorkad, han kunde knappt stå på benen. Jag hade inte varit observant och sett att han var uttorkad och ändå gett honom hans vätskedrivande. Men vi fick i honom vätska och han kom på fötter igen och på kvällen var han hemskt pigg igen, åt som en häst. Såklart fick han inte heller mer vätskedrivande.
Men under gårdagen sjönk hans ögon in igen och trots att jag gav både vatten och vätskeersättning så blev det inte bättre. Under natten till idag fick han också diarré igen. Ändå var han pigg i morse och åt av sin frukost. Jag forstatte också ge honom extra vätska och risavkok. Plötsligt satte han lite i halsen, men jag tänkte inte mer på det, så blir det ju ibland. En stund senare hittade jag honom i buren med slem flödande från både mun och nos, och han hulkade som om han försökte kräkas. Det blev lite bättre och jag försökte få i honom lite mer vätska, men lyckades inte. Sedan var jag tvungen att gå till skolan.
När jag kom hem 3,5 timme senare hittade jag honom helt lealös framstupa i en av deras små sängar. Han andades knappt och var helt borta. 30 minuter senare var vi (jag och en av mina närmaste vänner som jag ringde i panik) på Fågelkliniken där han blev lagd i syrgas och på värmekuddar, och Cecilia konstaterade att han var svårt uttorkad. Hon trodde prognosen var dålig, men erbjöd sig att prova att ge honom dropp direkt in i benmärgen, vilket tydligen ofta görs när det är illa. Det verkade dock inte göra någon skillnad, han bara låg där och kippade efter andan då och då. Till sist beslutade jag mig, efter att ha pratat med mamma i telefon, för att nu fick det vara bra. Nolte skulle inte behöva vara med om mer elände. Vi inväntade min bror som vi ringt och som gärna ville vara med och ta farväl.
Strax efter kl 18 fick Nolte sprutan och det tog högst ett par minuter innan hans redan svaga andning stannade av. Han ryckte inte eller någonting, han bara slutade andas. Han fick ligga kvar i sin lilla vita säng som jag tagit dit honom i och ska kremeras så han kan få ligga bredvid Wally hemma i Dalsland. Det är det enda rätta.
Det svåraste av allt att hantera är nog skuldkänslorna, det är precis som när Wally fick somna in. Jag förstår att detta måste handlat om andra saker, men jag tänker också att det var mitt fel att han blev uttorkad från första början. Jag var inte observant nog och gav honom 1 mg extra vätskedrivande för att jag trodde han hade vätska i lungorna. Mitt fel att han fick diarré igen i natt pga något han fick att äta, troligtvis kligröten. Mitt fel att han satte i halsen och blev så konstigt slemmig. Mitt fel att han blev ännu mer uttorkad för jag gav honom lite extra vätskedrivande då jag trodde slemmet var vätska från lungorna. Mitt fel för att jag gick iväg till skolan och lämnade honom idag.
Men någonstans vet jag ju också att han hade ett väldigt allvarligt hjärtfel, hans dagar var räknade. Redan förra helgen trodde jag ju att det inte var långt kvar. Hjärtmedicinen bet aldrig riktigt som jag hade hoppats, ska vi vara ärliga så blev han aldrig så pigg som han var för 1,5 månad sen. Diarrén som plötsligt kom utan att jag ändrat något i maten var konstig. Att jag inte fick upp hans vätskenivå igår var konstigt, trots att jag gav honom vatten och vätskeersättning, så mycket jag fick i honom, mer än en gång i timmen under kvällen. Det var också konstigt att han var så kall hela tiden och fortsatte tappa i vikt fast jag matade så mycket jag orkade.
Det som gläder mig var att han var hyfsat pigg i morse, det betyder att det inte var speciellt många timmar av sitt liv han behövde vara såhär dålig. När jag väl kom hem var han så gott som medvetslös, Cecilia trodde inte han var medveten alls om vad som pågick. Vilket väl får ses som någon sorts välsignelse.
Alla säger åt mig att jag verkligen gjort allt jag kunnat, och visst, jag har gjort mer än vad jag tror många skulle göra för sina små. Det som nu hände behöver inte ha varit mitt fel, men det är så lätt att anklaga sig själv. Nolte var ändå frisk och pigg majoriteten av sina dagar här på jorden, och 6 år är ett helt marsvinsliv. Men jag älskade honom så, och det gör ont att han inte finns kvar här. Han var verkligen speciell. Jag skrev för ett tag sedan att det blivit många inlägg med ”vila i frid” det här året, och nu sitter jag här och skriver om min egen Nolte…
Älskade Nolte, jag hoppas så jag gjort dig rätt, och har jag inte det; förlåt av hela mitt hjärta.
måndag 03 oktober 2011 Jag fick just se att sötaste Kola, ännu en stjärna, har lämnat jordelivet. Jag brast ut i gråt, så otroligt ledsamt. Det träffar också en hemskt öm punkt nu när saker är ovissa med Nolte. Och brutalt påminns man än en gång om att de man älskar ska försvinna. Det gör ont att älska…
Kola var så evigt vacker och så otroligt älskad. Han fick spendera de flesta av sina år med en älskad vän, Dumle, och sin sista tid som kung bland en underbar flock damer. Kan man ha det bättre? Jag tror inte det. Ett fulländat marsvinsliv. Nu skickar vi våra varmaste tankar till matte, familj och flock som blivit kvar.
Vila i frid, fina Kola.
torsdag 15 september 2011 Ibland får jag lite panik över en sak och känner mig som en riktigt dålig matte. Det är nämligen så att under de nu 6 år jag haft marsvin så har jag inte en enda gång rengjort i deras öron. MEN! Innan någon anmäler mig för grovt djurplågeri vill jag bestämt påpeka att detta inte är synonymt med att jag aldrig tittar i deras öron, det gör jag faktiskt ganska ofta. Anledningen till att jag aldrig rengör är att jag verkligen inte tycker de är speciellt skitiga där inne i. Och om de är någorlunda lika oss tvåbenta så leder ju pillande till ökad vaxproduktion. Lite vax ska ju också finnas, det fyller ju bland annat funktionen att fånga upp skräp innan det hinner krypa in i hörselgången. Jag vill också påpeka att flera veterinärer ju kikat i grisarnas öron genom åren, framför allt på Nolte, och ingen har någonsin sagt något om att det ser onormalt skräpigt ut.
Vad jag är ute efter här är inte alls att på något sätt ifrågasätta huruvida man bör rengöra öronen på marsvin eller inte. Jag vet att det finns hårt avlade raser som har extra hög vaxproduktion, och jag har även sett mardrömsbilder på enorma mängder skräp som städats ur öronen på dittills skötselmässigt försummade grisar. Nej, jag ser absolut nyttan och nödvändigheten! Att jag undrar här har helt och hållet att göra med att jag såklart vill Noltes och Björnes bästa, och vill genast ändra om jag hittills gjort fel.
Eftersom jag har lite dåliga referensramar här så kommer här ett par bilder på hur det ser ut i Noltes öron. Kanske kan någon ge mig en liten hint om hur läget faktiskt ligger.
Ni kan kanske gissa hur populärt det var att ta de här bilderna… 
Frampå kvällen samma dag (i lördags) bestämde jag mig för att jag ändå skulle prova att göra lite rent. Så jag köpte såna milda våtservetter för bebisar som jag sett här och där att folk använder. Och jag försökte gnola och gnida, försiktigt men bestämt (och med hjälp ev en bror som fick hålla i herrn). Men jag fick inte ut någonting alls. Aningen lite vax, men knappast värt besväret. Kanske gjorde jag fel, eller så fanns där helt enkelt inte så mycket skräp. Kanske är Nolte faktiskt välsignad med en låg produktion av vax? Det vore inte mer än rättvist att han faktiskt fått något positivt med sig, med tanke på allt annat elände han haft otur med hittills i livet.
söndag 28 augusti 2011 Som sig bör när augusti närmar sig sitt slut, har Pojkarna Päls och jag ännu en gång flyttat söderut, hem till Skåne. Lustigt nog säger jag alltid att jag åker hem när jag åker till föräldrarna och Dalsland också. Jag antar att det betyder att hemma kan vara på fler ställen än ett.
I vilket fall; efter mycket packande och pysslande bar det i fredags av. Gammelmatte skjutsade ner mig, brorsan och pojkarna, och har sedan hängt här med oss under helgen för att först i morgon vända åter norrut. I morgon drar officiellt terminen igång, och således mitt sista år på psykologprogrammet. Galet! Men jag känner mig taggad, det ska bli bra detta.
Pojkarna Päls verkar väldigt nöjda med att vara tillbaka i sin hemma-”bur”. De verkade jättelyckliga när de fick kliva ut ur reseburen och efter bara en liten stund var det som att de hittat hem. De är så fantastiska; att resa i bil i närmare 7 timmar är väl inget bekymmer? Hårda grabbar är det! Och vansinnigt praktiska om man ska vara ärlig. Ordentligt med hö i reseburen och lite gurka och tomat som färdkost så är saken biff!
fredag 12 augusti 2011 Livet är härligt; nu har jag äntligen slutat jobba för i sommar! Nu får jag 2,5 veckors ledighet innan min utbildning drar igång igen. Under den tiden ska vi hinna med två turer till Småland för att ägna oss åt familjen stora gemensamma intresse: se på speedway! Första turen går redan i eftermiddag för den årliga GP-tävlingen i Målilla. Så småningom ska vi ju såklart även packa ihop oss för avfärd hem till Skåne igen.
Pojkarna Päls får naturligtvis följa med till Småland. Pojkarna är pigga som aldrig förr och det klättras på galler, sträcks nosar i vädret och tiggs mat mer eller mindre 24-7. Vi springer som skållade råttor för att tillfredsställa de svarta hål som tycks bo i dessa små magar, men det är aldrig tillräckligt. Men det är så rolig att de är pigga, framför allt som Noltes 6-årsdag närmar sig. Helt otroligt att man kan vara så pigg vid hans ålder! Man märker också tydligt att Björne blir upplivad när Nolte är pigg och i farten. Senaste kvällarna när de varit ute och motionerat i hallen så har Björne popcorn:at som en liten galning. Det är så härligt att se!
måndag 08 augusti 2011 I fredags for mamma och jag till Stockholm för att hälsa på morbror med familj som är på besök från andra sidan Atlanten. Vi kom hem i eftermiddags och möttes av ett par oerhört pigga och glada pojkar Päls! De har då fått spendera helgen i gammelhusses (min käre bror var nämligen också på annan ort) ömma vård, och han har verkligen tagit uppdraget på största allvar! Till exempel har det serverats sälgkvistar, vilket går hem med dunder och brak hos grabbarna. Nolte har, som alla vet vid det här laget, världens fulaste framtänder och således ganska svårt att gnaga loss löven från kvistarna. Gammelhusse, varmhjärtad och hjälpsam som han är, har då suttit på golvet bredvid Nolte och serverat honom löv för löv med skaftet först, varpå Nolte gladerligen tuggat i sig. Jag fick själv se det ikväll och Nolte var så nöjd! Liten latmask som han är så säger han aldrig nej till att slippa anstränga sig för sin mat.
Hur som helst, nu stundar tre ynka små arbetsdagar innan sommarjobbandet är slut för i år, och förhoppningsvis för alltid. Vid den här tiden nästa år är jag färdig psykolog och har förhoppningsvis en PTP-tjänst (som läkarnas AT, för den som undrar) som väntar på mig. Så detta är lite av slutet på en era; sedan 2004 har jag arbetat alla somrar utom en på detta äldreboende. Så ganska vemodigt känns det, men också ganska skönt. Dags att gå vidare i livet, helt enkelt, det är så det måste vara trots allt.
söndag 24 juli 2011 Ja det är så man skäms! Ingen uppdatering på evigheter och ingen bra ursäkt så långt ögat kan nå. Annat än att jag jobbat, haft finbesök från studieorten och varit ganska trött. Men nu försöker vi ändå klämma ur oss något här!
Sedan sist har det t ex hänt att Nolte sedan en dryg vecka tillbaka går på en kur Bactrim. Han har ett tag varit något tungandad och framför allt snorig, även om han i övrigt varit ruskigt pigg. När han i slutet av förra veckan även visade tendenser på försämrade röstresurser enades mamma och jag om att nu var det dags. Nolte blir 6 år om en månad, med andra ord gammal gris! Så vi har inget utrymme att chansa tycker vi.
Anywho, så verkar medicinen bita ganska bra. Röstresurserna är tillbaka på full styrka och jag tycker snorandet minskat. Han är fortfarande en aning tungandad, men även det har nog blivit lite bättre. Så vi kör på några dagar till och observerar noggrannt.
För övrigt är det nästan läskigt piggt i buren. Killarna har sån aptit så det är inte klokt! Ikväll till exempel vankades det en stor ruska gräs av gammelhusse, detta runt kl 21 när det var dags för motion i hallen, vilken de inte ens orkade äta upp. Efter ilsket flöjtande från en äldre vit herre vankades kvällsmaten, bestående av broccoli och paprika, runt kl 23 (jo, vi är lite sena i den här familjen, både morgon och kväll ). När denna var uppäten påbörjades inom väldigt kort ”vi har inte fått kligröt på 3 dagar”-kampanjen, så 40 minuter senare serverades en portion sådan. Sedan dess har det knaprats hö.
Björne har blivit en fena på att tigga och äter fort, men ger upp ganska fort. Nolte å andra sidan är ju en ren mästare på tiggeriet, även i denna höga ålder klättrar han på gallret och gör sig en halvmeter lång. Tack vare sina knäppa tänder kan han inte äta fullt så snabbt som Björne, men det kompenserar han med ihärdighet. Nolte äter tills det tar slut, så enkelt är det bara. Oavsett mängd och sorts föda. Man kan riktigt se hur han muttrar när Björne stuttar iväg efter 10 minuters tuggande: ”Ja jag säger då det, dagens ungdom…”
Hehe, jodå ser ni, så har vi det här. Jag återkommer inom kort med både film och bilder, jag ligger back flera gånger om känner jag!
|
|
