Jag heter då Ingrid, är 25 år och bor i Lund. Jag pluggar till psykolog här vid Lunds universitet och ska förhoppningsvis bli klar våren 2012. För tillfället bor jag ensam i en liten studentlägenhet på 26 kvm med mina två marsvinsgrabbar, Nolte och Björne.
Min marsvinskarriär
Som väl säkert framgår av bloggen så är mina marsvin en stor del av mitt liv. Min marsvinskarriär började i oktober 2005. Jag hade tidigare under sommaren tagit studenten hemma i Dalsland, och i augusti flyttat till Skövde för att plugga till dataspelsdesigner. Under en stor del av min uppväxt har vi haft kaniner, och jag har alltid älskat djur. Så det tog inte lång tid innan jag där i min lilla lägenhet blev väldigt sugen på att skaffa mig lite sällskap. Jag kände att jag bodde för litet för att ha kanin igen, katt och hund var inte att tänka på, med tanke på att pappa är väldigt allergisk, och jag måste kunna ta med mig eventuella husdjur när jag reser hem för att hälsa på.
Tidigare hade jag önskat mig marsvin, men mina förnuftiga föräldrar sa i det läget nej. Men nu väcktes den tanken till liv igen, och nu kunde jag ju avgöra helt själv hur jag ville göra. I det läget framstod marsvin som det absolut bästa husdjurs-alternativet (efter nogrann realistisk genomgång av andra alternativ som chinchilla och iller). Jag läste på allt jag kunde och insåg att marsvin är både trevliga, förhållandevis lättskötta och kräver inga enorma utrymmen. Bingo! Men oj så mycket ångest jag hade innan jag bestämt mig. Faktum var ju ändå att jag min tillvaro var lite osäker. Hur länge blir jag kvar i Skövde? Hur går det att åka tåg med marsvin? Vad gör jag om jag vill ut och resa en längre period? Jag minns att jag konsulterade mamma väldigt noga, och hon var tveksam, det skulle ju komma att innebära en del uppoffringar. Och hennes oro var också att det skulle sluta med att marsvinen av en eller annan anledning skulle hamna hemma hos dem.
Oj, vad jag grubblade. Men någonstans kände jag nog hela tiden att hjärtat sa att jag är den typen av tjej som ska ha pälsiga små kompisar. Och i slutändan kände jag nog att det var värt de uppoffringar som behövde göras. Jag ville ju trots allt detta för att jag trodde att jag skulle få ut mer positivt av det än negativt, jag ville ju ha en källa till glädje snarare än problem och besvär. Så beslutet blev: Klart jag ska ha marsvin! Så jag började leta runt, och insåg att strävhåriga marsvin var de som tilltalade mig mest. Efter en del surfande hittade jag så in på hemsidan för Lövås Marsvin, vilket såg ut som en underbar uppfödning. Så jag mailade och förklarade att jag funderade på att skaffa marsvin för första gången. Och då fick jag ett mycket positivt svar, och besked om att där fanns två rexpojkar, Wally och Nolte, 1 år respektive 2 månader, som letade efter ett hem tillsammans.
Och så bestämdes det att Wally och Nolte skulle flytta hem till mig. Följande bild landade en dag i min inkorg, och sen var jag ju helt såld.
Självklart drog jag ju också in mamma i hela apparaten. Efter att ha varit eftertänksam till en början blev hon nu, när beslutet väl var fattat, eld och lågor. Så hon kom till Skövde och vi begav oss tillsammans med min dåvarande pojkvän till Småland med bil för att hämta grabbarna. Väl framme på uppfödningen slogs vi alla tre med häpnad. Så underbart fint alla marsvinen hade det, och vilka fina marsvin sedan! Bland det första som hände var att jag och min pojkvän fick sätta oss med varsin handduk i knät, och rätt som det var så landade en Wally i mitt knä och en Nolte i hans knä. Och det blev kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Jag minns att det första jag gjorde var att försöka klappa Wally på örat, det såg ju så underbart lent ut, varpå han omedelbart ruskade på sig.
Vi ville aldrig gå därifrån, det var så härligt där bland alla marsvinen, men så småningom fick vi pallra oss hemåt i alla fall. Pojkarna fick resa i en papplåda med ordenligt med spån i botten, och lite vitkål och hö som färdkost. Det var uppenbart att det var vemodigt för familjen att se dem åka, framför allt Wally hade tydligen varit en favorit. Jag har funderat en hel del på hur vi sen gjorde för att få ur pojkarna ur lådan och in i buren. Dels va de ju vettskrämda, och dessutom hade jag ju aldrig lyft ett marsvin förr. Men på något sätt kom de i den nyinköpta buren. De var väldigt rädda till en början, och vi hade ju fått höra att det kunde ta så mycket som ett par dagar innan de vågade sig fram för att äta. Men det handlade snarare om ett par timmar, och jag förstod att detta var två redan väldigt trygga pojkar, framför allt då Wally.
Och resten är, som man brukar säga, historia. Wally fick vara med oss fram till i december 2009 och Nolte finns i allra högsta grad kvar än idag. Mer om Wally, Nolte och nya kompisen Björne finns att läsa under ”Marsvinen”.