måndag 31 oktober 2011

Helt otroligt

Helgen har varit allt annat än en dans på rosor. Under gårdagen blev Nolte ganska snabbt väldigt dålig. Han var jättetrött, sov mest hela tiden och ville inget äta. Det började någon gång mitt på dagen och blev värre under resten av dagen. Vi var faktiskt helt säkra på att han var på väg att lämna oss. Men samtidigt så verkade han ha det väldigt bra, han låg och sov så gott, dubbelvikt som han tycker allra bäst om, och verkade inte ha det minsta ont, ha svårt att andas eller vara obekväm på något sätt. Därför fanns det inte på kartan för oss att åka iväg någonstans. Vi såg till att han hade det varmt och gott och gav Critical Care och vatten med jämna mellanrum så att magen ändå skulle rulla på. Som tur var så är gammelmatte här, så vi tog hand om varandra. Jag kände mig lugn och faktiskt helt tillfreds med att Nolte skulle få sluta sitt liv såhär, hemma i lugn och ro, även om jag samtidigt grät floder över att behöva säga farväl. När vi la oss igår så var jag nästan övertygad om att han inte skulle klara natten.

Men Nolte är Nolte, och i morse när jag kom upp vid 7.30 och skulle mata honom så hade han dels flyttat sig från där han konsekvent legat under gårdagen, och dessutom stack han nyfiket upp sin lilla skära nos och undrade om det var något på g. När det väl skulle matas så var han ordentligt på hugget och uppenbart hungrig. Jag var helt mållös, jag var så säker på att det var slut. Jag gick sedan tillbaka och sov nån timme till och sen var det dags för medicin och frukost. Och tro på tusan att Nolte äter av sin frukost, både selleri och vitkål, och så lite hö ”for good measure”. Sedan dess har han ätit ännu mera hö, gått några turer i buren, ätit ordentligt med kligröt och en tomat. Först nu har han lagt sig för att vila efter att ha varit igång i flera timmar.

Jag vet inte vad man ska säga egentligen. Jag vill bara fråga Nolte: ”Hur har du egentligen tänkt dig det här, lilla gubben?” och jag är säker på att han om han kunde skulle svara: ”Vadå? Nu förstår jag inte vad du pratar om, lilla matte. Har du någon mat förresten?” Det är något med Nolte, han har något som får honom att bara ticka vidare, som om han tycker han har saker kvar att göra här. Eller som mamma sa: ”Det kan vara så att han helt enkelt är för jäkla nyfiken för att gå hädan.” På skoj såklart, men jag kan inte annat än få en bild av Nolte seglandes mot det välkomnande ljuset i tunneln, och så plötsligt får han syn på något spännande, och så bara måste han kolla vad det är för något och måste gå tillbaka.

Jag funderar också mycket på hur det är bäst att agera för Noltes del, för jag känner ändå på mig att vi inte har så himla mycket tid kvar. Både jag och mamma är väldigt präglade av att ha arbetat en hel del med gamla människor i livets slutskede, mamma allra mest som ofta ägnar sig åt palliativ vård då hon är sjuksköterska i hemsjukvården. Vi är båda helt eniga om att det kan betyda så oerhört mycket att få avsluta sitt liv i hemmet, i lugn, ro och trygghet, tillsammans med de närmaste. Vi satt båda, tillsammans med resten av familjen, på min farfars sängkant för 4 år sedan när han i sin egen säng tog sina sista andetag. Då var det lungcancer och gick väldigt fort på slutet, men han visste att han inte ville åka någonstans. Och det var så fint och så rätt.

För Noltes del tänker jag att så länge han inte har ont och lider så vill jag inte åka någonstans. Jag har sett Nolte ha ont, rejält ont, och är helt säker på att så inte var fallet igår. Han var varken uppburrad eller hopkurad, han var  lös, avslappnad och så trött så trött. Och händer det igen så tror jag inte att jag kommer åka iväg då heller. Förutsatt att han verkar så lugn och bekväm som han var igår. Att stressa iväg och tänka att jag ska rädda hans liv i ett sånt läge tror jag inte på. Jag vet hur läget är, och Nolte är över 6 år gammal. All tid vi får tillsammans är en bonus, men går det inte längre så har han levt ett fullångt och faktiskt riktigt fint liv som gris. Och jag är väldigt mån om att det ska få sluta på ett fint sätt. Jag är också väldigt präglad av hur det blev med Wally. Där hade jag inget val, han led så fruktansvärt. Men att få sluta sitt liv i stress och hets på ett stort djursjukhus som liten gris, det var inte optimalt.

Om det nu ska åkas iväg så måste det bli till Cecilia. Som sagt, stora djursjukhus med folk som inte an marsvin är inte värdigt. Just idag har Cecilia stängt, och det hade inte varit aktuellt att åka nu ändå eftersom han är så gott som återställd. Men jag ska ändå ringa och prata med dem på Fågelkliniken i morgon och förklara läget och fråga lite saker. Men åka in tror jag inte det blir, om inget drastiskt händer. Nolte mår så bra han kan nu, och jag ser inte att det egentligen finns något som behöver eller kan göras. Inget som är värt att utsätta honom för en massa stress och obehag. Nu tar vi en dag i taget och försöker ha det så bra som möjligt under tiden. :)

4 comments to Helt otroligt

  • Konstiga marsvinsgubbe… Han slutar verkligen aldrig att förvåna. Hoppas att han roas så mycket av vad han nu sett på den här sidan tunneln att han bestämmer sig för att stanna ett tag till.

  • Emma D

    Himla ledsen över hur jobbigt ni har det! Tycker du tänker väldigt klokt!
    *tänker på er*
    Kramar

  • Susanna

    Jag tror att Nolte försöker vänja sin kära matte vid tanken på att han någon gång kommer att ta ett skutt över regnbågsbron. Ett litet steg i taget. Och det verkar som att han lyckas :)

  • Gammelmatte Annika

    Susanna, jag tror du slog huvudet på spiken!

Kommentera

  

  

  

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>